Under en tioårsperiod har regionchefens lön nästan fördubblats. Med 170 000 kronor i månaden tjänar Ann-Sofi Lodin mer än statsministern. Man kan bara hålla med de fackliga företrädarna när de säger att denna löneutveckling är skrämmande. Ändå var samtliga politiker i regionstyrelsen, från höger till vänster, ifjol eniga om denna lönesättning. Nu visar det sig att Lodin också har ett så kallat VD-avtal, undertecknat av regionstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S). Detta avtal garanterar henne en fallskärm om hon missköter sig så att hon får sparken. Efter sex månaders uppsägningslön skulle hon då, på ett bräde, få mellan tre och drygt fem miljoner kronor, beroende på hur gammal hon är när hon slutar. Utan att någon avräkning sker vid eventuell ny inkomst.

Våra regionpolitiker har gett regiondirektören rätt att teckna liknande avtal med andra chefer i regionen, en möjlighet som utnyttjas flitigt. Sedan massmedia granskat dessa orimliga avtal har Gert-Inge Andersson aviserat en ”översyn” av möjligheten att teckna nya fallskärmar. De 25 VD-avtal som redan existerar kommer dock att finnas kvar och kan, om de löses ut, komma att kosta skattebetalarna stora summor.

Man måste mot denna bakgrund fråga sig om våra folkvalda i regionen helt tappat fotfästet och kontakten med dem de ska företräda. Som Majken, som i en insändare beskriver hur hon tvingas sväva i ovisshet om hon har tjocktarmscancer eller ej eftersom hon inte får tid för röntgen. Behandling av hennes eventuella cancer dröjer givetvis ännu längre. Som dalslänningarna som i valrörelsen för ett år sedan utlovades satsningar på närsjukvården – men efter valet fick besked om fortsatt avlövning av sjukhuset i Bäckefors. Som vårdpersonal som kämpar med orimliga arbetsvillkor i NU-sjukvården. Som patienter, som tvingas leva med ständiga nedskärningar inom vården – samtidigt som man hotas med höjd regionskatt.

Henry Törnqvist

kassör Välfärdspartiet