Antidrogkampanjer har avlöst varandra sedan 60-talet, och efter införandet av den svenska modellen (ca 1980) har vi ökat antalet polisårsarbetskrafter nedlagda på narkotikaärenden med 450 procent. Vad har vi då åstadkommit med dessa och övriga åtgärderna i vår traditionella narkotikapolitik?

Några resultat är att antalet problematiska konsumenter nästan har fördubblats, tillgången på narkotika har ökat, priserna har gått ned samtidigt som produkterna som säljs har högre renhet än tidigare.

Trots en uppenbar brist på positiva resultat klamrar vi oss fast i vår gamla modell. Men i stora delar av världen har man inte bara börjat tänka om, man har redan infört en rad förändringar på det narkotikapolitiska området som går stick i stäv med svensk förbudspolitik.

Portugal avkriminaliserade som exempel alla droger för personligt bruk (inklusive heroin och kokain) år 2001 vilket inte medfört ogynnsamma effekter på narkotikakonsumtionen i landet. Dessutom har Portugal kunnat flytta dyra och ineffektiva rättsliga resurser till vård och skadereducerande åtgärder.

Åtgärder som inriktas på specifika skador har med andra ord visat sig mer effektiva än sådana som syftar till att skapa ett narkotikafritt samhälle. Portugals strategi visar att det inte är poliser eller domare utan läkare, socialarbetare och forskare som bör hantera drogrelaterade problem.

FN-organet, UNODC, talar numera med gillande om Portugals drogpolitik och i en rapport för ”Global Commission on Drugs” skriver bland annat FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan att legalisering av vissa typer av narkotika samt avkriminalisering för personligt bruk är alternativ värda mer uppmärksamhet.

Bakslag för förbudspolitiken

Effekterna av förbudspolitiken är i det närmaste förödande för många länder enligt bland annat ”The Latin American Commission on Drugs and Democracy”. Bland konsekvenserna kan nämnas en ökning av organiserad brottslighet, drogmarknadsrelaterat våld, korruption samt förskjutning av policymål, det vill säga i stället för att satsa på social och ekonomisk utveckling används resurser till improduktiva försök att upprätthålla droglagstiftningen.

I Sverige går till exempel 75 procent av resurserna som vi satsar på narkotikaområdet till rättsliga åtgärder. Vi satsar alltså betydligt mer på att jaga och straffa rekreationskonsumenter än att vårda och återanpassa problematiska konsumenter. Med facit i hand måste världens försök att upprätthålla förbudspolitiken ses som ett stort kollektivt misslyckande.

Slut fred i narkotikakriget

Vi har mycket lite att vinna på att fortsätta på den inslagna vägen. Det är dags att sluta fred i narkotikakriget som i grunden är ett krig mot den egna befolkningen. I stället för att upprepa samma ideologiskt stagnerade politik, låt oss övergå till en förutsättningslös diskussion utifrån evidens om hur vi bäst kan lära oss att leva med narkotika. För oavsett om vi gillar det eller ej, så är narkotika här för att stanna.

Ted Goldberg

professor i sociologi

Arvin Yarollahi

leg läkare

Andreas Åberg

leg läkare