Efter det att biståndsminister Gunilla Carlsson nyligen deklarerade att inte ens hon längre tror på det generella budgetstödet, har många skyndat till dess försvar. Senast nu Bertil Odén och Désirée Pethrus (KD) (GP Debatt 2/4).

Pethrus levererar de vanliga obevisade påståendena om att budgetstödet fyller en viktig funktion i kampen mot världsfattigdomen. Men det är tomt prat. Fattigdomen kan bara bekämpas med ökade rättigheter för de fattiga, och mer demokrati. En granskning av de regeringar som tar emot budgetstöd visar att ingen av dem visar intresse för demokratisering och stärkta rättigheter för medborgarna.

I kampen mot världsfattigdomen är budgetstödet därför kontraproduktivt. Det är en biståndsform som belönar dåliga regeringar och försvårar politisk reform.

”Att diskutera budgetstödets för och nackdelar innebär inte att ta ställning till vilka länder den svenska regeringen har valt som partners i sitt utvecklingssamarbete”, skriver Bertil Odén.

Det var exakt den världsfrånvända, akademiska inställningen till budgetstöd som jag kritiserade i min första artikel här i GP. Om budgetstödet bara gick till länder med väl utvecklad demokrati och full respekt för mänskliga rättigheter, då skulle inte ens jag ha så många invändningar. Men nu är det ju inte så.

Enkelt uttryckt är budgetstöd pengar som har skapats i världens mest effektiva ekonomier och sedan överförts till världens minst effektiva ekonomier.

Man måste inte vara ekonom för att förstå att detta är galenskap.

Och som sagt, Bertil Odén; generellt budgetstöd innebär ett stöd till hela budgeten. Det betyder stöd till de åtgärder som minskar barnadödligheten, och stöd till armén. Vi som skänker pengarna har ingen möjlighet att välja det ena eller det andra.

Lyckligtvis har vår biståndsminister insett det. Det är värt en applåd.

Bengt Nilsson

journalist, filmare och författare