Att diskutera budgetstödets för och nackdelar innebär inte att ta ställning till vilka länder den svenska regeringen har valt som partners i sitt utvecklingssamarbete.

En rad komplicerade frågor och riskbedömningar måste hanteras eftersom budgetstöd är en effektiv biståndsform under vissa omständigheter men inte under andra. Det i praktiken svåraste avgörandet är om ett lands institutioner och regeringspolitik, inklusive fattigdomsbekämpning och respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, befinner sig på en tillräckligt hög nivå. Detta är ett politiskt beslut, som bör handla om bistånd eller inte bistånd – inte om vilken form som används.

För Nilsson får det inte vara så komplicerat. I hans värld används det svenska budgetstödet i Mali för att stödja militär och polis, liksom att förtrycka tuareger som kämpar för ökad autonomi. När det inte går att spåra just de svenska kronorna – hur vet han att de används för just dessa ändamål?

Han hade lika gärna kunnat skriva att budgetstödet bidragit till att Mali under de fem senaste åren väsentligt förbättrat sin ranking i Economist Intelligence Units demokratiindex, att barnadödligheten minskat med 25 procent, och att landet från en förfärande låg nivå sedan millennieskiftet tillhör de fem främsta i världen vad gäller årlig förbättring (i procent) i UNDPs Human Development Index.

Två märkligheter i Nilssons artikel måste också kommenteras:

1. I hans värld är det tydligen så att alla som uttrycker en uppfattning eller försöker redovisa en komplicerad fråga har skickats fram av någon. Vem har i så fall skickat fram Nilsson?

2. Om han i sin artikel nämnt att den svenska regeringen strax efter militärkuppen stoppade biståndet till Mali skulle den ha varit svårare att placera. Alltså gjorde han inte det.

Bertil Odén

Skribent och forskare. Har bland annat publicerat boken Biståndets idéhistoria, Från Marshallhjälp till millenniemål.