Sveriges självpåtagna svångrem – det så kallade överskottsmålet – innebär att den offentliga sektorn ska visa ett överskott på en procent av bruttonationalprodukten över en konjunkturcykel. En procent av BNP motsvarar cirka 35 miljarder kronor, mer än vad som brukar finnas över till reformer.

Överskottsmålet har kritiserats av både Svenskt Näringsliv och Vänsterpartiet. I stället för att betala av på statsskulden – via överskottsmålet – vore det bättre om regeringen använde pengarna till skattesänkningar eller offentliga satsningar i syfte att stimulera ekonomin, hävdar kritikerna.

Starka skäl

Vi menar att det finns starka skäl att tillåta ganska stora underskott i en lågkonjunktur, när skatteinkomsterna faller samtidigt som de offentliga utgifterna snarare behöver stiga än sjunka. Men det behövs också någon form av regel eller spärr som gör att det inte uppstår budgetunderskott även i mer normala tider.

I mitten av 1990-talet motsvarade den offentliga sektorns skuld nästan 80 procent av BNP, vilket är farligt nära den gräns där skulden erfarenhetsmässigt riskerar att bli ohanterlig. I dag, efter ungefär femton år, har skulden halverats. Bör vi vara nöjda med det? Eller bör vi fortsätta amortera i samma takt?

SNS Konjunkturråd 2012 har kommit fram till att målet bör ligga fast. Vi ser dock inga skäl till att lägga det offentliga sparandet på en högre nivå än i dag, och vi tycker även att det nuvarande regelverket kan förbättras.

Den internationella turbulensen har understrukit fördelarna med en låg skuldsättning. Länder med hög statsskuld har fått betala en extra hög ränta på sina lån. Ett annat argument för staten att spara är behovet av att kunna hantera de kostnader som en åldrande befolkning medför. Ett tredje argument för ett överskottsmål är att såväl svenska som internationella erfarenheter talar för att politiker allt som oftast prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och utgiftshöjningar, på bekostnad av samhällets långsiktiga intressen och kommande generationer.

Buffert behövs

Staten kan även behöva en buffert för att hantera konsekvenserna av en svensk bankkris. Efter Schweiz, Storbritannien och Nederländerna är Sverige det land i Europa som har störst banksektor i förhållande till BNP. En bankkris liknande den på 1990-talet kan inte uteslutas.

Syftet med en sådan buffert är inte att rädda krisande banker. Det skulle snarare riskera att leda till ännu större problem, om bankerna räknar med att de inte under några omständigheter kan tillåtas att fallera. Vad som behövs är regleringar som hindrar bankerna att ta för stora risker, inte ett statligt sparkapital som ska användas till att fylla igen hålen i bankernas balansräkningar när de väl uppstått.

Men en finansiell kris leder ofta till kreditåtstramningar och en sämre utveckling i ekonomin som helhet. Detta motiv för en buffert, som också kan användas för att stimulera ekonomin i en lågkonjunktur, har stärkts av den pågående internationella finansoron.

Risk att bli för försiktig

Det finns samtidigt en risk att inriktningen på ett högt offentligt sparande kortsiktigt innebär att finanspolitiken blir för försiktig för att hantera en lågkonjunktur. Överskottsmålet kan även leda till för låga offentliga investeringar, eftersom målet är formulerat för det finansiella sparandet och inte det totala. Utgifter för investeringar är också en form av sparande, vilket överskottsmål och utgiftstak måste ta hänsyn till. Detta är dock mindre problem som kan lösas med komplementerande regler vid sidan av överskottsmålet, något vi behandlar i årets Konjunkturrådsrapport från SNS.

Martin Flodén

professor i nationalekonomi, Stockholms universitet

Anna Larsson

fil dr I nationalekonomi, Stockholms universitet

Morten O Ravn

professor i nationalekonomi, University College London

Anders Vredin

(ordförande), docent i nationalekonomi. Har varit vd för SNS 2010-2011.

Samtliga medlemmar i Studieförbundet Näringsliv Samhälle, SNS, konjunkturråd.