Replik till Stina Bergström och Karin Svensson Smith, G-P 2012-02-16

Miljöpartisterna Stina Bergström och Karin Svensson Smith riktar välgrundad kritik mot alliansens trafikpolitik på GP Debatt (16/2). I fallet Förbifart Stockholm blir kritiken dock inte klockren – inför 2010 års val accepterade MP att projektet skulle genomföras bakom verbala dimridåer.

I övrigt tappar kritiken det mesta av sin trovärdighet eftersom den reflexmässigt lyfter fram höghastighetståg som lösningen på alla problem, inklusive energibesparing trots att tåg i 320 km/h drar dubbelt så mycket energi som i 200 km/h. Av de många myter som sedan 2005 präglat MP:s trafikpolitik är höghastighetstågen, särskilt deras förmenta effekter på miljö och flygtrafik, den överlägset mest välodlade och klimatet för interna kritiker har varit minst sagt bistert.

Ineffektiv investering

Debattörerna ser fram emot Trafikverkets kapacitetsrapport, publicerad dagen efter, men någon kravmärkt champagne lär inte ha druckits över denna. Rapporten konstaterar nämligen att nettonuvärdeskvoten för investeringar i höghastighetsbanor kan uppgå till 0,5 i bästa fall, det vill säga med lite tur kastar samhället bara hälften av investeringsmedlen i sjön.

Det rör sig inte om växelpengar; 2009 bedömdes kostnaden till 1,7 miljarder per mil. Miljöpartiets envisa fasthållande vid höghastighetsstandard ger som enda resultat att ingen järnväg alls blir byggd, och vi behöver verkligen en ny bana som lämpligen kan påbörjas med den nu eländiga sträckan Göteborg-Borås. Börja nu, men bygg i normalstandard vilket blir 30 procent billigare. Att direktpendlarna få åka i 32 minuter i stället för 25 är en lindrig uppoffring för att spara fyra miljarder och få en järnväg som kan ta godståg, men framför allt för att få igång projektet.

Arne Karyd (MP)

lärare i transportekonomi och miljö