Ingen kan i dag ifrågasätta vetenskapens historiska såväl som nutida betydelse för att förbättra levnadsförhållandena för mänskligheten. Genom vetenskapliga landvinningar inom bland annat medicin och teknik har många av oss fått det allt bättre, och det finns inget som motsäger att detsamma inte ska gälla för alla människor på jorden!

Författarna av söndagens debattartikel i GP (GP debatt 2012-01-29) Christian Azar och Henning Rodhe har rätt i att vetenskapen tar tid på sig – och att den måste få ta tid på sig. Framtagning av ny kunskap sker genom vetenskapens kritiska förhållningssätt och öppna och auktoritetsfria arbetsprocess. Vetenskapen arbetar med att nå konsensus, det vill säga enighet, innan den uttalar sig om en ståndpunkt. Men detta arbetsätt gör också att vetenskapliga rön lätt blir utsatta för osaklig kritik från andra områden än från vetenskapen självt.

Populistiska politiker som vill bli återvalda och ekonomiska intressenter som vill bli ännu rikare kan utan större problem grumla debatten med ovetenskapliga framställningar. Detta kan vetenskapen inte svara på genom att använda sig av samma ovetenskaplig argumentation eftersom det därmed skulle leda till att den motsäger sig själv. Vetenskapen är bakbunden i sin egen självkritiska arbetsprocess, och det är därtill en process som tar tid att genomföra. Så långt har Azar & Rodhe (delvis) rätt – vetenskaplig framtagning av ny kunskap måste få ta tid i anspråk, annars är det inte vetenskap.

Försiktighetsprincipen måste gälla

Men författarna bakom söndagens debattartikel missar att beskriva vetenskapens svar på detta dilemma. Genom att tillämpa den så kallade försiktighetsprincipen (på engelska precautionary principle) införs en buffert mot vetenskapens med nödvändighet tidskrävande arbetsgång. Försiktighetsprincipen innebär att när en verksamhet har risk att utgöra en fara mot mänskligheten eller mot miljön, och innan en vetenskaplig konsensus har nåtts, så tillfaller bevisbördan att den inte är skadlig de som orsakar verksamheten. Utan denna princip finns det ingenting som hindrar att företag släpper ut giftiga ämnen till miljön eller leder in människor i skadliga vanor (som till exempel tobaksrökning) innan det är vetenskapligt bevisat att det utgör en fara för hälsan.

I motsats mot vad författarna av söndagens debattartikel i GP hävdar så finns det inga vetenskapliga belägg för att effekterna av klimatförändringarna, orsakade av mänsklighets utsläpp av växthusgaser, på något sätt skulle vara mindre än de som beskrivits av den internationella klimatpanelen IPCC. Tvärtom, och med tydlig hänvisning till försiktighetsprincipen, så finns det ingen anledning att utgå från något annat än att klimatförändringarna är ett uppenbart hot mot mänskligheten och mot jordens biologiska mångfald, det vill säga. mot livet självt. Försiktighetsprincipen måste gälla.

Havens pH-värde sjunker

Vad som är extra alarmerande är att det finns ett till minst lika akut problem för jordens biologiska mångfald vid sidan om klimatförändringarna – som är oroväckande allvarliga i sig. En ökande halt av koldioxid i atmosfären, som är en effekt av mänsklighetens användande av fossila bränsle, leder utan tvekan till att havets pH-värde sjunker.

Detta går inte att betvivla. Havets pH-värde sjunker och detta leder till att existensen för en stor mängd av havets organismer, som till exempel koraller (för att bara nämna ett exempel) hotas. Läs det igen! Existensen för en stor mängd av havets organismer är uppenbart hotad. Detta innebär att för de mest pessimistiska bedömningarna kommer jordens korallrev att vara utrotade inom en mycket snar framtid! Detta skulle vara en katastrof som inte går att beskriva i ord. I ett enda svep skulle en mycket stor del av jordens biologiska mångfald som har funnits på jorden i minst 3,8 miljarder (3 8 000 000) år att vara hotat av utrotning. Vilken rätt har vi människor att bidra till detta?

Jag vill, till skillnad från Azar och Rodhe, med hänvisning till försiktighetsprincipen hävda att det finns ingen anledning att betvivla allvarligheten i hotet från klimatförändringarna och havsförsurningen. Precis som författarna i söndagens GP så noterar jag att mänsklighetens utsläpp av växthusgaser, trots allt tal och målsättningar om motsatsen, har ökat ohämmat under alla de år klimatpolitiken har diskuterats – även i Sverige!

Avslutningsvis vill jag fråga Christian Azar och Henning Rodhe; tror ni på nödvändigheten av att använda sig av försiktighetsprincipen eller hävdar ni att det finns någon annan väg för att rädda framtiden för jordens biologiska mångfald? Havets biologiska mångfald har inte tid att vänta på nästa rapport den internationella klimatpanelen IPCC – vi måste inse allvaret i situationen nu och agera!

Björn Källström

filosofie doktor i Marin Ekologi

Enhetschef Akvariet, Sjöfartsmuseet Akvariet