Håkan Juholt avgick och direkt påbörjades den sedvanliga diskussionen om mediedrevet. Som vanligt i anklagande ton.

Det är ju heltokigt. Håkan Juholt tillsammans med svensk socialdemokrati drog undan mattan för partiets ordförande. Och kriskommunikativt har partiet agerat på ett sätt som till slut gjorde det omöjligt att rädda kvar Håkan Juholt.

Men först:

Självfallet finns det tveksamheter och sannolikt felaktigheter i bevakningen av Håkan Juholts korta tid som partiordförande. Och från mänsklig utgångspunkt är det omöjligt att inte känna för en person som utsätts för så tung uppmärksamhet från medierna. Men att av det dra slutsatsen att det var medierna som underminerade Håkan Juholt är att göra det lätt för sig.

Men visst finns det anledning att till delar känna oro över svensk journalistik idag. Medieforskaren vid Göteborgs universitet, Jakob Bjur, har i en forskningsöversikt placerat likhetstecken mellan medieföretagens kris och en journalistik i kris:

• Nedskärningar och effektiviseringar
• Krav på fler nyheter på fler plattformar
• Svårt hitta lönsamma affärsmodeller
• Mer avkastningsinriktade ägare

Det här påverkar journalistiken, det påverkar journalistrollen och är ytterst en fråga om den demokratiska kvalitet som råder i ett samhälle.

Medieföretagen, sett i ett internationellt perspektiv, är under hård press och tvingas in i det som kallas marknadsanpassad journalistik:

• Leverera publik till annonsörerna
• Leverera rätt publik, vilket är detsamma som ung, konsumtionsbenägen och urban.

En diskussion om journalistik med den utgångspunkten hade varit intressant och spännande. För det finns rimliga och till delar rationella förklaringar till den utveckling vi nu är mitt uppe i. Om än beklaglig.

Högst rimlig bevakning

Men bevakningen av Håkan Juholt handlar inte alls om detta. Det är högst rimligt att kompetenta politiska reportrar rapporterar om svagt politiskt handlag från den person som kandiderar till att bli statsminister. Exemplen på detta är i förhållande till den korta tiden märkbart många.

Därtill har politiska motståndare till Håkan Juholt inom partiet frikostigt agerat på den publika scenen vilket självfallet är av journalistiskt intresse.

Det är i huvudsak dessa två faktorer som styrt den relevanta journalistiska bevakningen av Håkan Juholt.

Utöver detta så har såväl Juholt som hans rådgivare gått helt fel i kriskommunikativt agerande. Och när man väl beslutade sig för det sista steget i krishantering, att försöka avsluta densamma, så gjorde man rätt genom att under en månad hålla Juholt borta från offentlighet för att kyla ner både honom och partifolket runt om i landet samt att första framträdandet skulle ske i en miljö där han fick diskutera det han byggt sin politiska karriär på – försvarsfrågan.

Det var rätt tänkt men blev ånyo helt fel.

Håkan Juholt gav ny näring till drevet, som agerade just så relevant som det journalistiska uppdraget kräver.

Robert Olsson

chef , SVT Göteborg