Under en följd av år har kollektivtrafiken i Göteborg utretts. Resultatet har blivit att – i en eller annan form – bygga vidare på det befintliga spårvägsnätet. Sedan beslutet om den ännu ej färdiga så kallade Kringen har spårvagnstrafiken ökat och trängseln på spåren består. I stället för spårvagnar som passerar ”kring” centrum går fler spårvagnslinjer rakt igenom getingmidjan i Brunnsparken.

Om en tunnelbana byggs i Göteborg så vore det ju en skam om den inte band samman nordost med sydväst och Biskopsgården med Frölunda och Kålltorp. Redan i spårvägsutredningen 1967 identifierades problemen för Göteborgs kollektivtrafik: flödesstörningar genom en hårt trafikerad stadskärna med många trafikslag. Lösningen var en stadsbana med ett radiellt stomnät (som i Stockholm) kompletterad med spårväg, buss och matarlinjer vid slutstationerna.

Integrationsvisioner saknas

Stadsbanan förverkligades dock endast i spårvägslinjer som knöt samman de nya ytterstadsdelarna, och det åldrade spårvagnsnätet i centrum blev kvar.

Snabba förbindelser håller en stad samman och minskar sociala och kulturella avstånd. En stad är så mycket mer än en samling hus med människor som rör sig. Var finns de integrationspolitiska visionerna i Göteborgs satsningar på kollektivtrafiken? Stadsbanan dömdes ut eftersom äldre och funktionshindrade skulle få för långt att gå till hållplatsen – men är det en bättre lösning att de måste lägga en timme på att ta sig dit de skall?

Kollektivtrafik är politik – inte teknik. Social integration i en stad kräver snabba och enkla transporter mellan olika delar. Och ett levande centrum kräver gott om plats för gående och cyklister.

Marie Demker

professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet