Den svenska regeringen tycks vara splittrad i sitt stöd till den nya eurozonpakten. Statsminister Fredrik Reinfeldt vill på läktarplats vänta på mer information. Vice statsminister Jan Björklund tycks däremot vara fast inställd på att få med Sverige på eurozonpaktens jungfruresa. Nu börjar även Tommy Waidelich, Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson, att uttrycka ett försiktigt intresse.

EU-toppmötet i Bryssel den 8-9 december skulle rädda den gemensamma valutan. Men i stället för att lösa eurosamarbetets strukturella problem och bankernas bidrag till krishanteringen presenterades ett mellanstatligt åtstramningsfördrag – eurozonpakten. Risken är att uppgörelsen kommer att förvärra krisen och öka klyftan mellan den politiska eliten och medborgarna.

Genom eurozonpakten visar Europas politiska ledare att de är villiga att överge nationell suveränitet för en ökad EU-kontroll av statsbudgetarna, en striktare budgetdisciplin och automatiska sanktioner. Krisen i eurozonen har reducerats till en disciplinär fråga. Finanspolitiken är på väg att lämna legitima demokratiska institutioner till förmån för en överstatlig teknokrati.

Ett allvarligt vankelmod

Men i Sverige är det inte konsekvenserna för demokratin som diskuteras. Inte heller är det risken för att Europa ska kastas ner i en allt djupare recession till följd av eurozonpakten. I Sverige vill Fredrik Reinfeldt skjuta besluten framför sig. Bakom statsministerns ansvarsretorik döljer sig ett allvarligt vankelmod. Reinfeldt har bristande självförtroende inom det europeiska samarbetet.

Fredrik Reinfeldt och Tommy Waidelich vill både äta kakan och ha den kvar. Båda är emot att eurozonpakten binder länder som inte har euron som valuta, inklusive Sverige. Samtidigt vill båda att Sverige ska vara med och besluta om reglernas innehåll. Man agerar som om pakten ännu inte fyllts med innehåll. Även om juridiskt finlir återstår beslutades paktens innebörd redan den 8-9 december och ett utkast läckte ut i media redan veckan före jul. Allt är i praktiken klart.

Maktöverföring

Eurozonpaktens 14 artiklar är ett program för maktöverföring till EU-nivån. De länder som går med i pakten begränsar sina möjligheter till en offensiv nationell välfärdspolitik. Kommissionstjänstemän ges makt att förhandsgranska och begära ändringar i medlemsländernas statsbudgetförslag innan demokratiskt legitima nationella parlament fattar beslut. De länder som går med i pakten ska även grundlagsfästa en skuldbroms som kan överprövas av domare EU-domstolen. LO och TCO har därför uppmanat Sveriges regering och riksdag att säga nej till svenskt deltagande i pakten.

Frågan som nu tycks uppta Fredrik Reinfeldt är om pakten får samma konsekvenser för de länder som går med, men som inte har euron som valuta. Alltså, vad händer om Sverige går med likväl?

Komikern Groucho Marx sa en gång att han ”inte ville vara med i en klubb som accepterade en sådan som jag som medlem”. Statsminister Reinfeldt tycks fundera över hur han ska kunna bli med i en klubb där han inte kan (eller vill?) vara medlem. I vart fall inte om utgången i eurofolkomröstningen 2003 ska respekteras. Statsministerns huvudbry underlättas inte heller av att 88 procent av svenskarna skulle rösta nej till euron om det var folkomröstning i dag.

Skenargument

I detta sammanhang sprider sig ett skenargument bland svenska politiker. Sverige har redan ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak och överskottsmål. Sverige uppges ha gått före. Just nu ska Sveriges offentliga finanser visa ett överskott på 1 procent av BNP över en tidsperiod. Sveriges ramverk är strängare än paktens krav på ett årligt strukturellt budgetunderskott på 0,5 procent.

Men de politiker som hävdar detta glömmer en väsentlig skillnad. En majoritet i Sveriges Riksdag kan justera budgettaket, balansera statsbudgeten över en längre tidsperiod, ersätta överskottsmålet med ett balansmål eller på annat sätt finjustera regelverket beroende av ekonomisk konjunktur eller behov. Finanspolitiken ska ytterst beslutas genom demokratiska val. Rösträtten, yttrandefriheten och föreningsfriheten måste vara meningsfull. Den majoritet som vinner ett riksdagsval måste ha möjlighet att stifta lag och ta fullt ansvar för den sociala och ekonomiska politiken. I kontrasterna mellan olika politiska inriktningar gör folket ett val. I botten på den politiska liberalismen vilar ett förtroende för folkstyret.

Flexibiliteten blir noll

När finanspolitikens ramar regleras på EU-nivå blir flexibiliteten noll. Den nationella demokratin urholkas och ersätts inte av någon ny överstatlig demokrati. Om eurozonpakten förverkligas på EU-nivå finns anledning att fråga sig vad som egentligen återstår av folkstyret. Vad återstår för politiker att besluta om när finanspolitiken kontrolleras genom mellanstatliga fördrag? Risken att politiken blir till tomma gester är överhängande.

För att EU ska klara den ekonomiska krisen och hantera dess sociala konsekvenser krävs omfattande och samordnade insatser för att stimulera ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Europa behöver inte en monetär stabilitetsunion som sätter banker och finansmarknader i första rummet. Vad Fredrik Reinfeldt och Tommy Waidelich borde fundera över är hur de tillsammans kan värna ett demokratiskt samarbete som respekterar olika arbetsmarknads- och välfärdsmodeller, där Europas länder gemensamt kan bygga välstånd.

De ekonomiska konsekvenserna av eurokrisen oroar. Men konsekvenserna för demokratin riskerar att bli ännu större och skrämmer desto mer.

Claes-Mikael Jonsson

jurist LO