Yttrandefriheten är en av demokratins bärande pelare där rätten att uttrycka sig i form, rörelse och bild är grundläggande. På tisdag (20/12) inleds en rättegång mot tre personer som åtalas för att ha planerat att mörda konstnären Lars Vilks. Bakgrunden till mordplanerna kan bara kopplas till Vilks konstnärliga gärning. Vilks konst kan man ha många åsikter om men alldeles oavsett får vi aldrig kompromissa med Vilks och andras konstnärliga frihet.

På senare tid har det blivit allt vanligare att den konstnärliga friheten angrips genom hot och försök till inskränkningar. Dessa hot har kommit från så väl nazistiska grupper som från kristna och muslimska fundamentalister. 1998 öppnade utställningen ”Ecce homo” av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Utställningen väckte starka känslor då den visades upp i Uppsala domkyrka och innehöll bilder av Jesus i sexuella och homoerotiska situationer och miljöer. Ohlson Wallin fick motta flera mordhot och Uppsala domkyrka bombhotades.

I syfte att visa sitt stöd för yttrandefriheten och ge riksdagsledamöterna en chans att själva se den omtalade utställningen beslutades talmannen med stöd av en majoritet av gruppledarna att Ecce Homo under en vecka i mars 1999 skulle visas upp i Riksdagshuset Östra. Även om vi personligen inte har mycket till övers för den utställningen så tycker vi ändå att det var ett principiellt viktigt beslut av talmannen.

Vi menar att det i konsekvensens namn borde vara minst lika självklart att även Vilks rondellhundar nu ställs ut i riksdagshuset. När hotet mot Ecce homo kom från kristna extremister är det i dag så att de allvarligaste attackerna på den konstnärliga friheten i dag kan kopplas till islamismen. Det är också i dessa fall som det demokratiska samhället hittills har haft svårast att oreserverat stå upp för yttrandefriheten. De senaste åren har en rad incidenter inträffat där landets kulturinstitutioner, av rädsla för att stöta sig med islamistiska grupper, bland annat valt att plocka ned tavlor, stoppa dansföreställningar, censurera filmer och avboka kontroversiella konstnärer.

Mest talande exemplet

Det mest talande exemplet är fallet med Lars Vilks som med ambitionen att testa yttrandefrihetens gränser tog fram en serie av teckningar där den muslimske profeten Muhammed skildras i form av en rondellhund. Av rädsla för våldsamma reaktioner från islamistiska grupper stoppades Lars Vilks från att delta vid den utställning i Värmland där teckningarna först skulle visas upp. Vilks erbjöd då en rad svenska gallerier och kulturinstitutioner att visa teckningarna, men samtliga avböjde. Vilks teckningar fördömdes officiellt av regeringarna i flera arabiska länder. Den islamiska samarbetsorganisationen, som har 57 stater som medlemmar, framförde krav till den svenska regeringen på att Lars Vilks skulle straffas. Strax därefter utlovade en irakisk terrororganisation med nära band till al Qaida en belöning till den som mördade Lars Vilks.

Sedan dess har Vilks varit utsatt för en med svenska mått sällan skådad förföljelse där åtalet för förberedelse till mord bara är toppen av isberget. Hans hem har attackerats med brandbomber, hans konst har svartlistats, han har blivit fysiskt attackerad och på grund av en mycket allvarlig hotbild tvingas han leva under livvaktsskydd dygnet runt.

Får aldrig vika sig för hot

I syfte att visa sitt ovillkorliga stöd för yttrandefriheten anser vi därför att riksdagen borde erbjuda Lars Vilks möjligheten att på samma villkor som Elisabeth Ohlson Wallin visa upp sin konst i Riksdagshuset. En begäran till talmannen om detta kommer inom kort att överlämnas. Oavsett vad man tycker om en viss konstnär eller ett visst konstverk får yttrandefriheten aldrig begränsas av religiösa påbud. Det öppna och demokratiska samhället får aldrig vika sig för hot och våld. Att så ändå sker och dessutom i en ökande omfattning är djupt oroväckande.

I en undersökning genomförd av SVT:s Kulturnyheterna i juni 2010 uppgav nästan var tredje svensk bildkonstnär att förföljelsen av Lars Vilks har resulterat i att man börjat censurera sina egna konstverk av rädsla för repressalier. Som folkets och demokratins främsta företrädare har regering och Riksdag ett särskilt ansvar att motverka denna utveckling.

Mattias Karlsson (SD)

kulturpolitisk talesperon

Björn Söder (SD)

gruppledare i riksdagen