Det finns en otrolig brådska i världen. Varje år ses antalet naturkatastrofer öka, och deras offer likaså. Klimatet tycks allt mer opålitligt, regnperioder uteblir i vissa områden för att fördubblas i andra. Historierna från svältkatastrofen i Somalia, och från bönder över hela Afrika som ser sina grödor vissna och dö, rapporter om hundratals döda i översvämningar i Asien, det är inte berättelser om ett klimathot som kommer att drabba oss om vi inte snart upphör med våra utsläpp. Det är berättelser om en verklighet som redan är här.

Som observatör vid FN:s pågående klimatförhandlingar i Durban, Sydafrika, är intrycket skrämmande annorlunda. Efter att ha lyssnat till maldiviska invånare berätta om hur de på grund av stigande havsnivåer redan har tvingats börja lämna sina hem i kustområden, återvända till de officiella förhandlingssalarna, ger även den mest hårdföra optimist en kalldusch.

Kyotoprotokollet från 1997 är fortfarande det enda juridiskt bindande klimatavtalet. Ett nytt skulle lagts fram vid klimatkonferensen i Köpenhamn 2009, men konsensus uteblev. I Cancún, Mexiko, förra året kom man överens om att inte överskrida en uppvärmning högre än 2 grader Celsius, men överenskommelsen är inte bindande och är därför i stort sett meningslös. Det enda positiva resultatet var förslaget om en Grön klimatfond som skall beslutas om nu i Durban. Eftersom Kyotoprotokollet löper ut i december 2012, står dock Durban inför det än viktigare beslutet, om en förnyelse eller inte.

Förenta Staterna står utanför protokollet. Efter att avtalets utsläppsmål försvagats avsevärt för att övriga länder ville få med USA 1997, valde landet att inte gå med oavsett. Kyotoprotokollet är därför oerhört svagt som det är, och innehåller endast reduceringsmål för i-länder, och ser man till klimatforskningens förutsägelser behövs dessa reduceringsmål ökas konsiderabelt.

Ofattbar egoism

Att överhuvudtaget få igenom en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet kommer dock att ses som en vinst i Durban, efter att Kanada under de inledande förhandlingarna annonserade att de vill lämna protokollet och för tillfället är en av de få som öppet blockerar en förnyelse. Detta främst på grund av Kanadas stora oljefyndigheter i form av tjärsand, vars utvinning producerar enorma mängder växthusgaser.

Sådan egoism kan tyckas ofattbar, inte minst när människor redan i detta nu dör i svältkatastrofer och översvämningar orsakade av global uppvärmning. Redan i detta nu. Ledare agerar och förhandlar dock endast på mandat, och utefter sin nations intressen. Men det är vi väljare som tillsätter det mandatet, och det är vi som definierar vår nations intressen. Att även Sverige uttryckt att vi kan minska våra åtaganden eftersom vi (tidigare) legat före de flesta andra nationer är lika delar självbetjäning.

Om inte någon leder, kommer ingen kunna följa. Samma väg har EU gått i stort, och minskat sina ambitioner drastiskt när motsatsen är en absolut nödvändighet. Att återförena klimatdiskussionen med valdiskussionen, för att ge våra ledare det mandat de behöver för att kunna pressa mot kraftigare klimatreformer och lägre tillåtna utsläppsnivåer, är något alla svenskar måste arbeta mot. Om vi inom tio år når en oåterkallelig gräns då vi inte längre kommer kunna stoppa de klimatförändringar som vi redan satt i rörelse, som kommer ödelägga stora delar av vår jord, vad spelar då dagens ekonomiska tillväxt för roll? Eller morgondagens pensionsfonder?

Svåruppskattade utsläppsminskningar

Förutom klimatfonden och Kyotoprotokollet i sig, diskuteras inom förhandlingarna flera olika förslag och mekanismer som agerar under själva protokollet, främst olika marknadsmekanismer som gör att i-länder kan köpa utsläppsminskningar i u-länder där minskningarna är billigare att genomföra. Den reella utsläppsminskningen är dock ofta svåruppskattad, och många projekt leder inte till långsiktiga lösningar. Till exempel diskuteras bevarande och planterande av skog för att binda upp koldioxid, men frågan är hur länge denna skog blir bevarad och hur länge planteringarna får stå. Om de huggs ner efter tjugo år har ingen minskning skett, och under tiden har i-länderna fortsatt släppa ut koldioxid som motsvarat den skog som nu är borta – alltså totalt en utsläppsökning.

Och medan förhandlarna, och även man själv som observatör, förirrar sig i detaljerna hos dessa mekanismer, dör människor.  Alltför snabbt, inom konferenscentrets vitmålade väggar och glasade fasader, försvinner perspektiven och man glömmer att dessa mekanismer förblir obetydliga steg framåt inom ett ramverk vars ambitionsnivå redan är så gott som negativ.

Växthuseffekten är reell, från forskningshåll råder inget tvivel. Om man jämför uppmätta data är de klimatskiftningar som sker naturligt på jorden ingenting mot nuvarande nivåer av växthusgaser och temperaturhöjningar. Att länder då öppet beslutar sig för att blockera och försvaga avtal som redan från början är långt under världens behov, är katastrofalt.

Det är katastrofalt för framtida generationer, som ärver en härjad och plundrad jord. Det är katastrofalt för de 13 miljoner som redan nu är drabbade av svält i Afrikas Horn. Där skymtar vi redan framtiden. En framtid som är nutid, ett klimathot som är verklighet. Afrika, den kontinent som bidrar allra minst till växthuseffekten, är den som redan drabbas allra hårdast. Folk dör i drivor, men vi i väst står fortsatt oberedda att avsäga oss något av vårt hundrafemtioåriga privilegium av industrialiserade utsläpp.

Brådskande

Att minska våra utsläpp är en fråga om rättvisa, gentemot de som inte producerar dem, men redan dör från dem. Det är en fråga om överlevnad, här på jorden. Vi lever i ett gigantiskt ekosystem där alla påverkas. Klimatforskningen ger oss fem till tio år att vända den uppvärmning som redan nu sker från att nå oåterkalleliga proportioner.

Det finns en otrolig brådska i världen, men inte vid förhandlingsbordet. Vänligen, svenska väljare, sätt press på våra ledare och visa dem att allt annat än ambition, i Durban och därefter, är oacceptabelt. Är oacceptabelt för jorden, och för hela mänskligheten. 

Marcus Gustafsson

observatörsdelegat för YMCA/YWCA (KFUK-KFUM)

FN:s klimatförhandlingar (UNFCCC) i Durban, Sydafrika

blogg: yclimateaction.blogspot.com