Krisåren har tärt hårt. Ett internationellt forskarlag presenterade i somras en första översikt över hur krisen påverkat folkhälsan (The Lancet 2011-07-09). Framför allt har den skyhöga arbetslösheten haft stor negativ effekt på människors mentala hälsa. För ett litet fåtal har tillvaron blivit så extremt svår att de inte längre orkat leva.

I de tio EU-länder där statistik fanns tillgänglig hade självmordsfrekvensen mellan 2007 och 2009 stigit i alla utom ett. I övriga nio länder hade självmorden ökat med mer än 5 procent. På Irland var ökningen 13 procent och i Grekland hela 17 procent. Siffrorna ligger i linje med en mer omfattande studie som samma forskare publicerade 2009 (The Lancet 2009-07-08). Statistik för 26 EU-länder 1970-2007 visade att en ökning av arbetslösheten på 1 procent i snitt gav en ökning av självmorden på 0,79 procent.

Tappat hoppet

Bakom siffrorna döljer sig en mångfacetterad problembild. Från Irland kommer beskrivningar av hur särskilt unga människor tappar hoppet. Utan jobb, inkomst eller rimligt stöd klarar de inte att behålla framtidstron. Även för grekisk del talas det om en desperat situation. Människor mår allt sämre och får allt mindre hjälp på de kraftigt bantade sjukhusen. Försvagade sociala program gör att människor som tidigare hankat sig fram inte längre orkar med. Att må dåligt rör heller inte bara individen, utan drabbar hela familjer och vänkretsar.

Från högerhåll hävdas det att de drastiska nedskärningarna i hälso- och socialsystemen är helt nödvändiga samt att massarbetslösheten är oundviklig. Det underförstådda budskapet blir att det bara är att acceptera att människor far illa. Ett sådant synsätt kan vi aldrig godkänna.

Dels är det inte rationellt för samhället att i kristider försvaga de system som skyddar de mest utsatta. Sådana neddragningar är nästan alltid kontraproduktiva. När människor som redan har det svårt får ett sämre stöd hamnar de som regel i ännu svårare situationer där det blir dyrare att hjälpa. Balanserade besparingar krävs i flera länder för att skapa ordning i statsfinanserna, men det är samtidigt helt fel med de blinda nedskärningar som nu ökar lidandet utan att ens ge något plus statskassan. Tvärtom pekar mycket på att det i svåra tider är lönsamt för samhället att öka satsningarna på psykiatri, hälsoarbete och socialtjänst.

Ovärdigt och olönsamt

Dels är det möjligt att genom arbetsmarknadsinsatser minska både arbetslöshet och ohälsa. Utbildning och praktik är klart bättre än att låta folk gå utan jobb. Det går att göra en hel del åt matchnings-, kompetens- och inträdesproblemen på arbetsmarknaden. Sådana investeringar är oftast rena vinstaffärer.

Kraftfull arbetsmarknadspolitik gör dessutom att kriser inte slår så hårt mot den psykiska hälsan. I studien från 2009 konstaterades det att aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser i krisskeden gav en lägre ökning av självmorden än när sådana åtgärder inte sattes in. Politiken räddade liv.

Det är alltså hög tid för EU-ledarna att börja ta den mänskliga faktorn på allvar. Det är både ovärdigt och olönsamt att låta de svagaste slås ut.

Åsa Westlund (S)

EU-parlamentariker

Olle Ludvigsson (S)

EU-parlamentariker