Utrikesminister Bildt och finansminister Borg (B&B) har skrivit en insändare i den ansedda tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (15/9). Varför skriver två svenska ministrar insändare i en tysk dagstidning? Jo, de vill bromsa en utveckling som är på väg i EU.

Vad som åsyftas är förslaget om ett Kärneuropa, som skulle bestå av de stater som vill gå längre i integration mot en europeisk union och en yttre ring bestående av de som bara vill ha ett mellanstatligt samarbete, främst Storbritannien och de Skandinaviska länderna.

Detta förslag skrämmer regeringens företrädare, som vill vara med i kärnan och påverka, men inte kan det. Folkmeningen har ju som bekant handikappat dem genom att inte tillåta Sverige att vara med i euron, och dessutom är folkmeningen emot Nato som nästan alla andra EU-länder är med i.

Ett Kärneuropa skulle enligt B&B föra bort från den politik som alla felaktigt påstås ha varit eniga om, och ödelägga 60 års framgångsrik integration. Om planen på Kärneuropa vinner fotfäste, menar B&B att det är risk för att EU avviker från ”det institutionella spår som fungerat så bra i det förgångna”. Detta är en tillrättalagd framställning utan motsvarighet i historien.

Ser man på EU:s historia är det tvärtom så att de ursprungliga sex ländernas integrationsplaner omedelbart rönte motstånd från Storbritannien och de skandinaviska länderna som, med undantag för Norge, först så småningom såg sig tvungna att bli medlemmar. Någon framgångsrik jämn utveckling under allmän enighet har aldrig funnits. I stället har perioder av stillastående varvats med kriser som lösts genom kompromisser mellan de som kan tänka sig ökad överstatlighet och Storbritannien och de skandinaviska länderna som motsatt sig detta.

Yttre ring i 20 år

Den nuvarande eurokrisen har sitt historiska ursprung i Maastrichtfördraget 1992. Det tvingades fram av Berlinmurens fall och den tyska återföreningen som rubbade den politiska balansen på kontinenten. Tyskland måste knytas starkare till den europeiska integrationen genom en utveckling mot en europeisk union. Den viktigaste delen av fördraget var valutaunionen. Typiskt nog motsatte sig Storbritannien den fördjupade integrationen och lyckades både urvattna fördraget och få egna undantag från framförallt valutaunionen. Efter att ha röstat nej i en första folkomröstning fick också Danmark undantag från valutaunionen. Sverige var ännu inte medlem, men undandrog sig när det blivit medlem, att omedelbart anta den gemensamma valutan, varefter en folkomröstning röstade nej till euron. Den yttre ringen har således i verkligheten existerat i 20 år och dess regeringar har fått respektera att folkmajoriteterna inte är beredda på en djupare politisk union.

Redan europaintegrationens initiativtagare på 1950-talet såg en gemensam valuta som ett avgörande steg mot en union därför att den för att fungera krävde en gemensam finanspolitik, en harmonisering av den ekonomiska politiken och i sista hand gemensamma skatter. Det har visat sig att de hade rätt. När den fortsatta integrationen uteblev och ersattes av en svag stabilitetspakt var det bäddat för den nuvarande krisen. Många, till exempel den ursprunglige förslagsställaren till ett Kärneuropa, den nuvarande tyske finansministern Wolfgang Schäuble, liksom EU-kommissionären för justitie- och författningsfrågor, Viviane Reding, Storbritanniens förre konservative premiärminister John Major och Österrikes utrikesminister inser detta. Men B&B menar att stabilitetspakt och liberal ekonomisk politik är tillräckligt. Redan de omedelbara åtgärder som nu diskuteras innebär dock steg på vägen mot en ökad integration. Frågan är om de blir tillräckligt omfattande och långsiktiga för att krisen inte skall återkomma och eurozonen, kanske själva EU, upplösas.

Saknar historisk insikt

Den bild av framtiden som B&B utmålar är ett Kärneuropa där man inte haft förstånd att anamma globaliseringen, har dålig tillväxt och en överreglerad arbetsmarknad. Det är omgivet av en välmående yttre ring av länder med hög konkurrensduglighet och hög tillväxt. Som sådan är skrämselbilden ett uttryck för B&B:s propaganda. De är rädda för att förlora i inflytande och bekämpar därför en förstärkt union. Det är framtidsbilden en lämning av, men som en berättelse om framtiden saknar den riktig historisk insikt.

Snarare kunde man tänka sig att ett beslut att gå vidare mot ett Kärneuropa både skulle rädda den gemensamma valutan på längre sikt och sätta fart på en allmän tillväxt. Dessutom skulle en stärkt Europeisk Union kunna göra en helt annan politisk insats i världen för rättvisa och miljö. Bildt och Borg borde öppna för en seriös diskussion härom i svensk media.

Bernt Schiller

professor emeritus i historia, Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs Universitet