Bilderna från Jemen som nådde oss i förra veckan var bland de mest spektakulära och rörande denna långa ”arabiska vår” som nu gått över i höst. Mitt i Sanaa hade hundratals, ja – enligt flera källor – tusentals svartklädda kvinnor samlats till en djärv demonstration. Med höga röster skrek de ut sin vrede över dödandet av flera oppositionella: ”Saleh slaktar människor”.

Samtidigt slängde de sina ansiktsslöjor i en hög på en öppen plats. Iförda baseballmössor och med öppna ansikten skanderade de vidare: ”Här är kvinnor utan värde”. För att visa att de inte var rädda och att de menade allvar tände de på klädhögen. I skenet av flammorna utförde några en vild dans, andra exponerade sina händer i nationalfärgerna, medan andra svingade fanor hit och dit.

Ett brinnande bål av slöjor mitt i Jemen, detta fattiga land, denna islamismens utpost med sina rigida kvinnoförtryckande regler – nog var det en revolutionär handling eftersom Jemen inte har något av det liberala som trots allt finns i Egypten, Tunisien och Libyen, även om de jemenitiska kvinnorna har ett feministiskt arv att ta vara på.

För nästan tusen år sedan regerades landet av de starka drottningarna Asma och Arwa. Drottning Asma (cirka 1000-1074) som inte bar slöja regerade Jemen ihop med sin gemål Ali. Tillsammans grundade de skolor för både pojkar och flickor och Asma stödde poeter och diktare. Det gjorde också hennes svärdotter Arwa (1048-1138) som blev regent då hennes man, Asmas son, blev sjuk. Likaså hade den vetenskapligt kunniga Arwa ansvaret för landets ekonomi. Trots flera försök att störta henne regerade hon landet fram till sin död 1138. Minnet av henne lever kvar genom Queen Arwa-universitetet i Sanaa.

Måttstock på frigörelse

Frågan är nu om slöjorna som brinner på bålet, vilket är en händelse av starkt symbolvärde, kan vara början till en kvinnlig frigörelse i Jemen. Med Tawakkol Karman, som fått Nobels fredspris, har Jemens kvinnor stärkts. Också i Iran väntar man på ”den dagen då vi kan bränna våra slöjor på bål”. Ty i de islamska länderna är slöjan en symbol för förtryck av kvinnor. Allra värst är det i länder där islamfundamentalismen, islamismen, har inflytande, medan kvinnorna i Nord- och Västafrika liksom Sydostasien traditionellt sett inte var tvungna att bära slöja. Men även där har slöjans vara eller icke vara blivit en måttstock på kvinnors frigörelse. När den egyptiska kvinnokämpen Huda Shaawari kom tillbaka från en kvinnokonferens i Europa 1923 var hennes första åtgärd att slita av sig slöjan.

Desto mer märkligt är att yngre muslimska kvinnor i väst – ofta döttrar till mödrar, vilka inte bär slöja – i dag förespråkar slöja. Deras argument är att de vill känna en muslimsk identitet; slöjan blir ett symtom för deras avståndstagande från västliga värderingar. Men i många fall använder de slöjan för att skapa mystik kring sin person; för dem är slöjan fashion.

Vi hamnar alltså i den hårresande situationen att kvinnor för vilka slöjan är blodigt allvar sviks av sina kvinnliga trosfränder som haft förmånen att hamna i väst. Detta är en cynism utan like. De som i diasporan tanklöst och fåfängt försvarar slöjbärandet och ”bagatelliserar slöjan till ett stycke tyg ger uttryck för en gränslös politisk naivitet och förstår inte dess enorma politiska symbolvärde”, skrev jag i en debattartikel 2004.

Det året tog jag ett initiativ till en debatt föranledd av två burka-bärande unga kvinnor i Göteborg. Jag konstaterade då att det så kallade tvånget att bära slöja är en myt. Det enda som står i Koranen är att kvinnan ska skyla sig och iaktta ett sedesamt uppträdande, men inte hur.

Mina inlägg 2004 utlöste en häftig debatt. Från första början, och än i dag, företräder jag den underbyggda tesen för ett sekulärt samhälle; att slöjan lika litet som andra religioners symboler och politiska symboler inte ska förekomma i offentlig tjänst och i myndighetsutövande. Alltså inte i skolor eller statsunderstödd television. I alla andra sammanhang kan var och en göra som den vill. Vad beträffar burka är de totalförbud som införts i Frankrike och Belgien att rekommendera. Det har visat sig att kriminella element och terrorister använt sig av burka som förklädnad.

Snett redan från början

I Sverige hamnade debatten snett redan från början. Det berodde på att några slöjbärande konvertiter gavs ett stort utrymme samtidigt som de avfärdade kritiker som islamofober. Som konvertiter var deras inställning till hela frågan präglad av känslor och inte av rationella överväganden.

Följden är att den svenska slöjdebatten, till exempel i jämförelse med den tyska, är infekterad. Icke desto mindre har de ivriga förespråkarna för slöjan numera ändrat mening. Såväl Pernilla Ouis som Anne-Sophie Roald har tagit av sig sina slöjor. Enligt Roald är slöjan förtryck därför att män har definierat den. Ouis talar om fördelen att ha gjort ”ett slags islam-karriär”. Uppmärksamheten, noterar hon, byggde upp självkänslan.

Med så ringa seriositet och så styrd av krassa egoistiska skäl hamnade den svenska debatten snett. Jag har följt diskussionen sedan dess. Än har den inte hamnat på rätt köl.

Lisbeth Lindeborg

fil dr statsvetenskap, skribent