Samtidigt som revolutionerna i Nordafrika avlöser varandra går en sund revolt genom Sverige. Det är en i genuin mening folkets revolt mot förtrycket av Sveriges föräldrar och barn. I rapporten Sverigemamman 2011, presenterad på familjeliv.se, svarar ungefär hälften av de tillfrågade att de helst skulle vilja vara hemma med sina barn på heltid. I Familjelivs studie 2010 svarade 70 procent att de ville vara mer med sina barn än vad som i dag är möjligt. Det här går rakt emot vad våra folkvalda tvingar oss till. Det är ett demokratiproblem.

Åsikten att vi skall få vara med våra barn är uppenbarligen inte längre kontroversiell. De som vill vara med sina barn så länge det går är inte längre tvingade att tiga i Sverige. På svarandebänken sitter nu de som vill tvinga svenska föräldrar att lämna bort sina barn i en ålder då anknytningsprocessen är som allra mest kritisk. De som måste redovisa argumenten är nu anhängarna av diktatorisk brist på valfrihet.

Den förlegade tesen om att mamma och pappa är identiska och sämre föräldrar än staten synas nu under lupp. Denna mörka och otidsenliga parentes i svensk politik, en känslokall, materialistisk socialarkitektur med rötter i tidig efterkrigstid, tonar nu bort till förmån för ett modernt och varmt barnperspektiv. Vi ser nu människor som med stolthet säger att de rakt emot politikernas vilja vill kunna avgöra själva hur deras liv med barnen skall se ut.

Inte barnens bästa

Hur kan det vara känslokallt att samhället tar hand om våra barn? Jo, politikerna har aldrig i första rummet varit ute efter jämställdhet eller barnens bästa. Politikernas syfte var ursprungligen, och är fortfarande, att få tillgång till maximal volym av arbetskraft, gärna lågt prissatt. Denna cyniska process har pågått under hela efterkrigstiden och har aldrig drivits utifrån barnens bästa. Man kallade då, på 1940-talet, kvinnorna för en arbetskraftsreserv och lösningen på problemet med ett skriande arbetskraftsbehov var att tvinga ut dem i arbetslivet. Det var då likhetsfeminismen gifte sig med staten och lade grunden för vad som i dag går under beteckningen statsfeminismen

I likhets- och statsfeminismens värld är män och kvinnor identiska, det kvinnliga perspektivet reducerat till något oönskat och maskulina värderingar som makt och pengar upphöjt till målet för resan. I detta spel har inte barnen någon talan.

Samtidigt mår våra barn allt sämre. Under de senaste tio åren har självmorden bland unga flickor ökat med 100 procent och ungdomar i sluten psykiatrisk vård har ökat med 400 procent. Svenska och finska flickor toppar listan på självmord och självskadebeteende i Europa och enligt nya siffror från SCB fortsätter lidandet bara att öka.

Väl utforskat

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på dagis upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi i Sverige barnen på dagis.

Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Brist på valmöjligheter

Det har visat sig att många med oss är oroade över att politikernas brist på valmöjligheter gör våra barn illa. Man skulle kunna tycka att dessa, de styrande makthavarna, då borde lyssna, läsa, debattera och agera. När ett folks småbarnsföräldrar ger utryck för att deras barn blir sjuka av statens behandling borde både socialminister och statsminister känna en viss empati eller åtminstone av ren självbevarelsedrift visa handlingskraft.

Konfronterad med Familjelivs undersökning svarar Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt i SVT:s Aktuellt den 25:e oktober att de som vill vara hemma med sina barn har en glamorös bild som inte stämmer, att de tror att de kan leva i lyx och att de fått denna bild från dokusåpor.

Att svenska föräldrar vill vara med sina barn förvränger alltså landets högsta politiker till ett förnedrande misstänkliggörande om att de egentligen vill bli hollywoodfruar. Det är ett iskallt förakt för de medborgare som valt honom och en total missuppfattning av vad det egentligen handlar om: att barnen är det viktigaste vi har och är värda vår tid.

Finns ekonomiska möjligheter

Ett steg i rätt riktning är ingen ekonomisk utopi, det är tvärtom mycket nära till hands liggande. Det finns ekonomiskt utrymme att skapa valfrihet om vi inte låste familjens möjligheter till en enda omsorgsform. En genomsnittlig heltids förskoleplats kostar cirka 15.000 kronor per månad netto i Stockholm enligt SCB. Använde vi dessa pengar intelligent skulle vi kunna få en föräldraförsäkring där barnen gavs möjligheter att under en längre tid knyta an till båda sina föräldrar. Det är ju också vad en majoritet av föräldrarna vill. I förlängningen skulle en föräldralön, beskattningsbar och pensionsgrundande, skapa full valfrihet att vara med våra barn och samtidigt eliminera diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.

Monumental kraft

Även politikerna misstänker naturligtvis att deras politik är en viktig anledning till att barn blir psykiskt sjuka. De vet naturligtvis att de driver en politiskt färgad linje utan valmöjligheter, rakt emot sina väljares vilja. Att som regering med valfrihet som honnörsord vara ansvarig för en sådan politik är svårt. Att försvara den måste vara mer än svårt. Vi förstår därför varför Reinfeldt nu fruktar en konfrontation med föräldrar, barn och sina väljare. Vi förstår varför han räds denna monumentala kraft som visar sig när Sveriges folk kliver upp på barrikaderna och att han nu slår irriterat och i blindo. Vi förstår hur det är att vara ansvarig när korten synas. Vi är glada över att Sveriges föräldrar nu vågar säga som det är, vad de tycker och vad de känner.

Annica Dahlström

läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet

Christian Sörlie Ekström

författare och debattör