Efter att ha tillbringat föregående helg på World Economic Forums möte om tillväxt och jobbskapande i arabvärlden finns det anledning att känna både oro och tillförsikt inför den fortsatta utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.

Oro för att osäkerheten bland ledare och experter är så stor. På samma sätt som ingen för ett år sedan hade kunnat förutspå den arabiska våren finns det nu inga givna svar om dess utgång.

Däremot råder enighet om att alla medel måste sättas in för att så snabbt som möjligt uppfylla de önskningar och krav som kommer från miljontals unga i regionen. Annars är risken överhängande för eskalerande protester och ytterligare våldsamheter.

Bristen på jobb och möjligheter var gnistan som tände revolutionen i vintras. Nu är förhoppningarna stora att demokratiska samhällen ska växa fram. Men kombineras inte detta med omfattande ekonomiska reformer kommer de politiska förändringarna att ha begränsad betydelse.

I dagsläget saknar var fjärde ung människa i denna del av världen ett jobb och varje år tillkommer 2,8 miljoner personer på arbetsmarknaden. Under det närmaste årtiondet krävs 25 miljoner nya arbetstillfällen enbart för att bibehålla nuvarande arbetslöshetsnivå, men det verkliga behovet är åtminstone 85 miljoner jobb.

Det är en enorm utmaning för en region där de flesta helst vill ha ett statligt jobb; hela 70 procent av unga tunisier har i en undersökning uppgett staten som drömarbetsgivare. Utan tvekan oroande siffror för den som tror på privat företagsamhet som centralt för en positiv ekonomisk utveckling.

Samtidigt finns det en stor entusiasm och framåtanda, inte bara bland regionens unga. Många politiska ledare tycks ha smittats av vårkänslorna. Det är slående hur den nya generationen sätter agendan även på en sammankomst som World Economic Forum.

Långsam process

Så hur ska då tiotals, helst hundratals miljoner nya jobb skapas? Dels krävs reformer av utbildningssystemet, ökad transparens, minskad korruption, åtgärder för att inkludera kvinnor på arbetsmarknaden och mer privat– offentlig samverkan. Allt detta är viktigt för en positiv utveckling, men knappast något nytt.

Av stor vikt är också den kultur där entreprenörskap betraktas som något närmast negativt i många arabstater. Entreprenörer får inga lån och det anses skamligt att misslyckas. Att det skapas få jobb inom nystartade företag i en sådan miljö är inte svårt att räkna ut.

Att förändra institutioner och samhällskultur är dock en långsam process, även om det finns en del man kan göra direkt, som till exempel att lätta på regleringar på arbetsmarknaden och förenkla resande inom regionen. Men det krävs fler omedelbara åtgärder.

Mer investeringar från de multinationella företagen är en del av lösningen. Enligt Coca-Cola-chefen Muhtar Kent har företaget under de senaste åren investerat cirka 100 miljoner dollar i de palestinska områdena, vilket direkt och indirekt skapat 5 000 nya jobb.

Förespråkar Marshallplan

Många förespråkar också en slags Marshallplan som ska tillföra pengar till infrastruktur och andra investeringar där många arbetstillfällen snabbt skapas. Här riktas blickarna mot de rika Gulfstaternas investeringsfonder där tusentals miljarder dollar finns tillgängliga.

Kan inte arabstaternas ledare leva upp till förväntningarna kommer vi inom ett par år stå inför en ännu mer osäker och explosiv situation än idag. Låt oss därför hoppas att den entusiasm och framtidstro som har satt agendan i Mellanöstern och Nordafrika också leder till verklig handling och förändring på fler områden än införandet av fria val.

Eller för att tala med den jordanska sociala entreprenören Soraya Salti: Regionens unga har åstadkommit det omöjliga politiskt, nu måste de åstadkomma det omöjliga ekonomiskt.

David Hedengren,

grundare av och chefredaktör för Your Middle East (www.yourmiddleeast.com), en ny digital nyhetstidning om Mellanöstern.