Redan på fredagsmorgonen kändes det. Luften var sakta men säkert på väg att pysa ur det mediedrev som pågått i en veckas tid. Det som hade startat i Aftonbladet som god journalistik, avslöjandet att Håkan Juholt tagit ut för mycket bidrag från riksdagen för sin lägenhet, utvecklade sig på ett par dagar till ett typiskt mediedrev där känslor är allt, fakta ingenting.

Medialiseringens enorma kraft, i kombination med det faktum att det inte längre finns någon socialdemokratisk folkrörelse som balanserande motkraft – diskuterande människor på arbetsplatser och i trappuppgångar – bäddade för ett drev som närapå saknar motstycke.

Till slut räckte inte bränslet för att hålla orkanen igång. På fredagseftermiddagen kom först beskedet från socialdemokratins verkställande utskott, som uttalade sitt stöd för Håkan Juholt, och kort därefter beskedet att förundersökningen läggs ned.

Krutröken skingrar sig och en skadeskjuten Juholt stiger ut ur den. Vad har han för framtid?

Ilskan pulserar

Den folkliga ilskan mot politiker som skaffar sig förmåner pulserar oavbrutet under all politik och ibland exploderar den med våldsam kraft. I Juholts fall pekar det mesta på att han inte hade något uppsåt att fuska och att riksdagens regler var oklara. Men den pyrande ilskan finns kvar. Alltid. Det är en vrede som går långt utöver Juholts person och ytterst har sin rot i att socialdemokratin under lång tid inte lyckats med det som är dess huvuduppdrag: att bygga ett mer jämlikt samhälle.

Djupnade klassamhälle

Under Göran Perssons långa regeringstid djupnade klassamhället samtidigt som rörelsens idépolitiska arv bleknade alltmer. Det misslyckandet har gått hand i hand med ett permanent haveri på individuell nivå: Det kan stavas Göran Perssons gods, eller Mona Sahlins pension. Och det kan stavas Håkan Juholts bostadsbidrag.

Eller lön. Juholt uppbär lön både från riksdagen och från sitt parti och kan varje månad kvittera ut över 140 000 kronor. Den siffran pekar rakt in i det socialdemokratiska partiets fortgående moraliska kris. Minsta felsteg – och ilskan exploderar igen.

Vilka chanser har s-ledaren att återvinna förtroendet? När Håkan Juholt fick jobbet som S-ordförande blev de flesta överraskade; medierna hade ju redan utsett sina favoriter och de befann sig alla på partiets högerkant.

Men i stället för en medelklassman från Stockholm, med korrekta förnyelseåsikter (förnyelse är numera ett kodord för högervridning) blev det en medelålders man från Oskarshamn som gillar Elvis Presley. Han kom liksom från ingenstans och redan de första gångerna han framträdde slogs de flesta av hans retoriska kapacitet.

Lyckokast internt

Många fick för sig att han var något av en vänsterman. Men Juholts hemlighet är att han varken är en höger- eller en vänsterman utan en klassisk gråsosse.

Internt visade sig det där vara ett lyckokast. Det borgerliga mediekommentariatet förstod aldrig hur väl han faktiskt lyckades under sina första månader med att mobilisera en trasig och uppgiven rörelse och att någorlunda läka samman höger och vänster i sitt parti. Det var det han höll på med under sitt första halvår.

Att han lyckades rätt väl med det är precis det som gjort att han överlevt denna kris. Det är också det som gör att hans uppförsbacke kan vara betydligt kortare än vad den samlade politiska visdomen just nu tror. När han dessutom visade sig stå nästan kusligt stark i den mediala orkanen stärktes hans aktier internt kraftigt.

Men så har vi frågan om partiets roll i svensk politik. Det som talar för att det kan gå bättre än någon just nu tror är att svensk politik för närvarande snabbt rör sig in i ett läge där sittande regering framstår som rätt så fantasilös och med stora hål i skrovet (döende småpartier) och en ekonomisk och social kris i vardande.

Borg och Reinfeldt har inte ens skattesänkningarna kvar som politisk motor och än mindre någon idé om investeringar som ger en känsla av framtidstro.

Skulle arbetslösheten öka ordentligt återvänder därför det slags historiska situation som alltid föder en socialdemokratisk möjlighet: krisbekämpning, av en aktiv stat.

En Mona Sahlin skulle knappast ha kunnat formulera ett program för det, men Juholt har vissa förutsättningar att göra det. Han har så pass mycket av klassisk sosse i sig att han med växande trovärdighet skulle kunna utmana den nyliberala modell som vi levt med så länge och som visat sig kunna lösa så få problem.

Folkliga ilskan ett problem

Ett av hans stora problem är hans yvighet, ja, just den retoriska förmåga som också är hans främsta dygd. Ibland får man onekligen intrycket av att han blivit politiskt medveten genom att lyssna till sina egna tal – medan praktiken kommer i andra hand.

Ett annat problem är just den där folkliga ilskan mot en socialdemokrati som förknippas med moraliska haverier.

Men lyckas Juholt kliva rätt är det inte så långt till krönet.

Göran Greider

chefredaktör DalaDemokraten, S-debattör