Förenta Nationerna är ett misslyckande. Det är enkelt att konstatera, så här drygt 50 år efter Dag Hammarskjölds död. Sedan grundandet, då medlemmarnas stats- och regeringschefer sa sig beslutna att undvika krigets gissel, har 300 krig ägt rum, med sammanlagt 22 miljoner dödsoffer. Arbetet med mänskliga rättigheter (MR) saboteras av de värsta förbrytarna, samtidigt som MR-begreppet tunnas ut allt mer. I utvecklingsfrågor har FN drivit en agenda som vare sig är grundad i verklighet eller forskning.

Dag Hammarskjöld hade inte varit glad om han hade kunnat se eländet. När svensken var generalsekreterare utgjorde demokratierna en majoritet av FN:s medlemsstater. Numera klassar organisationen Freedom House endast 46 procent av medlemmarna som politiskt fria. Att alla länder, oberoende av hur de styrs och av vem de representeras av, ska vara med i FN på lika villkor är organisationens huvudsakliga problem.

Folkstyre ger fred

Bristen på demokrati är huvudorsaken till de flesta problem FN försöker lösa. Länder med folkstyre är nästan alltid i fred med varandra. Den amerikanske statsvetarprofessorn Rudolph J Rummel menar att mellan 1816 och 2005 har inte ett enda krig eller en enda väpnad konflikt utkämpats mellan demokratier. Orsakerna är flera.

För det första tenderar människor, när de får välja, att inte vilja riskera sina eller närståendes liv och hälsa, eller bära de ekonomiska kostnader som krig ofta innebär.

För det andra skapar demokratiska politiska system en kultur av kompromisser och förhandlingar, vilket leder till att konflikter ofta undviks.

Och för det tredje tenderar demokratier att vara allierade med varandra, eftersom de delar grundläggande värderingar. Frånvaron av krig mellan demokratiska stater är det närmaste vi har en empirisk lag i internationella relationer.

Att demokratier är bättre än diktaturer på att respektera mänskliga rättigheter är inte bara en instinktiv självklarhet, det är också ett vetenskapligt faktum. Och även om Kina, trots decennier av ekonomisk tillväxt, än så länge fortfarande är en diktatur är sambandet mellan demokrati och utveckling starkt.

Ändå låtsas organisationen inte om denna avgörande skillnad. I FN ignorerar vi att det enda mandat majoriteten av dem som uttalar sig i generalförsamlingen har är att de har en överlägsen förmåga att utöva fysiskt våld på ett givet territorium. Och de demokratiska länderna struntar i att vi ger dem legitimitet. 

Ett exempel är när Jan Eliasson år 2006 gratulerade sin efterträdare som ordförande i generalförsamlingen, Sheikha Haya Rashed Al Khalifa från Bahrain, för hennes lands starka engagemang för FN:s principer och målsättningar. Bahrain styrs enväldigt av Al-Khalifafamiljen, det finns inga politiska partier, pressfriheten är starkt begränsad och homosexualitet är förbjuden.

Tävlar om makt 

Det finns inga förenta nationer. Det finns bara stater och grupper av stater som tävlar om makt, resurser och prestige. I denna kamp får vi inte lämna walk over.

Sverige borde verka för dels ett starkare samarbete mellan demokratierna i FN, och på sikt för ett Demokratiernas förbund som tar över det mesta av FN:s uppgifter. FN bör reduceras till ett forum för dialog med förtryckare, och inte vara den centrala normbildande organisation det är i dag. Den minsta gemensamma nämnaren mellan despoti och anständighet blir alltid en obehaglig kompromiss eller en tom plattityd.

Fredrik Segerfeldt

författare, aktuell med boken FN – Spruckna drömmar (Hydra förlag), liberal debattör.