I veckan är det precis 90 år sedan den första kvinnan fick plats i Sveriges riksdag. I september 1921 valdes liberala Kerstin Hesselgren in i första kammaren.

När Kerstin Hesselgren steg in i riksdagen var det en triumf för de kvinnor som hade drivit kvinnors rösträtt i nästan tjugo år i strid med högerns män.

Kerstin Hesselgren fick sin riksdagsplats genom en valkartell mellan socialdemokrater och frisinnade i Göteborg. Det påminner om hur liberaler och socialdemokrater en gång samarbetade i kampen för demokratin. Det påminner också om hur den tidens liberaler tillsammans med socialdemokrater gick i bräschen för sociala reformer. Kerstin Hesselgren var Sveriges första yrkesinspektris. Hon ägnade en stor del av sitt liv åt att förbättra kvinnors och barns villkor i arbetslivet.

I dag möter vi tyvärr ett annat slags liberalism än den som en gång, i strid med högern, värnade både kvinnors rättigheter och social rättvisa. Dagens liberala Folkparti bedriver en politik i regeringsställning som ökar ojämlikheten och de sociala orättvisorna. Det drabbar kvinnor allra hårdast.

Folkpartiet väljer att acceptera bakåtsträvande reformer som vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. Dessa reformer cementerar traditionella könsroller och utnyttjas mest av kvinnor med låg inkomst och kvinnor som står långt från arbetsmarknaden, många av dem med utländsk bakgrund.

Folkpartiet agerar därtill som om feminism inte handlar om alla kvinnors rättigheter, utan enbart om rättigheter för de egna väljarna. Här saknas liberalismens klassiska patos för ett samhälle där alla har samma chans. Arbetsmarknadspolitiken är ett exempel.

Försämrade arbetsvillkor

De stora kvinnogrupperna inom LO har under senare år fått uppleva kraftigt försämrade arbetsvillkor. Allt fler kvinnor har obekväm arbetstid. Allt fler jobbar i upphandlingskonkurrens. Många kvinnor har ofrivillig deltid eller tillfälliga jobb. Krav på effektivitet och avkastning är höga. Ohälsan växer, med ängslan, oro och ångest.

Inför detta tiger dagens liberaler. Jag tänker på pionjären och yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, som outtröttligt kämpade för att förbättra kvinnors villkor i det tidiga 1900-talets fabriker. Hade hon känt igen sitt parti i dag?

Nittio år efter rösträtten borde det vara dags att återigen föra samman kampen för kvinnors rättigheter med kampen för social rättvisa. Hur ska alla svenska kvinnor, oavsett bakgrund, kunna leva ett jämställt och gott liv?

De sista stora jämställdhetsreformerna genomfördes för fyrtio år sedan, på 1970-talet. Då tog Sverige – med socialdemokratiska kvinnor i täten – det radikala steget att skapa full legal jämställdhet mellan kvinnor och män. Särbeskattning, barnomsorg åt alla barn, äldreomsorg, föräldraförsäkring och rätt till abort var några banbrytande reformer som förändrade svenska kvinnors liv. De gjorde det möjligt för alla kvinnor, oberoende av bakgrund, att leva i ekonomiskt oberoende och ta makten över sina egna liv.

Stora skillnader består

I dag, 2011, kan vi se att många framsteg har gjorts, men också att oacceptabelt stora skillnader består mellan kvinnor och män.

Kvinnor fortsätter att jobba mer och tjäna mindre. Trots rösträtt och formellt lika rättigheter har Sverige inte nått målet – att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Låt oss hoppas att långt större triumfer än i dag kan firas, när kvinnors rösträtt om tio år fyller hundra jämnt.

Lena Sommestad (S)

ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet