Nyligen redovisade statsvetaren Staffan I. Lindberg uppseendeväckande resultat från den senaste World Values Survey-undersökningen i Sverige. Det framgick här bland annat att hela 21 procent inom gruppen 18-29 åringar kan tänka sig att byta parti om de blev erbjudna en mindre summa pengar eller annan gåva (DN Debatt 2011-06-03).

Många reagerade starkt mot resultaten. Att röstköp av denna omfattning skulle kunna förekomma i vårt land upprörde.

Tävlar om att ge förmåner

Som jag ser det finns ingen större anledning att ta till brösttoner. Egenintresset har en naturlig plats inom politiken. Partierna tävlar om att erbjuda medborgarna olika förmåner. Ett aktuellt exempel finner vi inom Vänsterpartiet. Partiet måste byta taktik för att vinna fler väljare, noteras det internt. Framtidskommissionens ordförande Ida Gabrielsson vill se färre flygblad och demonstrationer. I stället skall partiet göra politik, vilket kan vara att erbjuda läxhjälp eller juridisk rådgivning.

Enligt min uppfattning finns ingen anledning att moralisera över nyorienteringen – även om syftet uppenbarligen är att erbjuda rent privata förmåner i utbyte mot en röst på partiet, alltså röstköp.

Regeringen Reinfeldt har i enlighet med sin nyliberala filosofi lagt stor vikt vid ekonomiska incitament. Genom jobbavdrag, RUT-avdrag och andra ekonomiska fördelar har man vädjat till breda väljargruppers ekonomiska intressen. I denna mening kan man säga att regeringen satt plånboksfrågor i centrum. Vi måste dock fråga oss hur unikt detta egentligen är. Såvitt jag kan se har de flesta partier i vårt land agerat på i princip samma sätt. Den enda avgörande skillnaden har varit den verbala förpackningen, retoriken.

Under slutet av 1940-talet trodde framträdande borgerliga politiker som bland andra folkpartiledaren Bertil Ohlin att framtiden talade mot en fortsatt socialdemokratisk politisk dominans. En gradvis försvagad arbetarklass och förstärkt medelklass – utvecklingstendenser om var tydliga – skulle rycka undan grunden för denna, resonerade man.

Socialdemokraternas partistrateger var emellertid inte overksamma i denna situation. En ny politisk strategi började utformas som syftade till att appellera till betydande skikt också inom medelklassen. ATP-reformen kan ses som en första stor seger för socialdemokraternas politiska omorientering. Det bör här uppmärksammas att denna hade som mål att med erbjudande av olika ekonomiska fördelar locka nya väljargrupper till partiet.

Stark individualisering

Det sägs ofta att vi blir alltmer egofixerade. Vad som är sant är att individualiseringen gått långt. Många krafter har bidragit till detta. Det är inte bara från högerhåll utveckling drivits på. Vänstern har ofta varit inne på samma spår. Ett exempel från vänsterhåll är det förslaget att föräldraledigheten inte skall delas relativt fritt inom en familj utan portioneras ut individuellt på lika många månader för pappan och mamman.

Man blandar ofta samman individualism och egoism. Detta är två olika saker. Att individualiseringen ökat de senaste decennierna betyder således inte självklart att människor numera är mer egoistiska än för några decennier sedan. Det finns starka skäl att tro att någon större förändring här inte skett. Människans natur och grundläggande drivkrafter ändras knappast på grund av skiftande ideologiska konjunkturer.

Egennytta för människor avser inte bara ekonomiska fördelar utan också, bland annat, hälsa och lycka. En upplyst egennytta handlar om att finna en lämplig balans mellan dessa olika storheter – och att hänsyn tas till andra människors intressen.

En tankeställare

En tankeställare för alla dem som tror att ekonomiska incitament är det enda viktiga inom politiken ger en av fjolårets viktigaste fackböcker, Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. De visar att samhällen med en hygglig jämlikhet (som Sverige) i en lång rad avseenden är bättre än samhällen med långtgående ojämlikhet (som USA). Jämfört med de senare har människor i de förra samhällena längre livslängd, bättre hälsa, är mindre feta och drabbas i mindre utsträckning av svåra brott.

För Sveriges del skulle en politik som bygger på forskningsresultat som dessa innebära att ojämlikheten inte bör drivas längre än vad som nu är fallet. Rent konkret skulle detta kunna innebära att en viss ökning av ojämlikheten - med hänvisning till betydelsen av ekonomisk tillväxt – inom breda löntagarskikt kan tillåtas. Samtidigt måste emellertid de närmast perversa ekonomiska förmåner som ett toppskikt inom näringslivet tillskansat sig nedbringas till mer rimliga nivåer. Som Wilkinson och Pickett påpekar tjänar även rika människor på ett anständigt mått av jämlikhet.

Gunnar Falkemark

Professor i statsvetenskap

Göteborgs universitet