Kanske någon mer än jag minns Ebba Witt Brattströms uppseendeväckande beskrivning av sin konfrontation med Kungliga Biblioteket för 23 år sedan. När hon som litteraturforskare begärt att få kvittera ut en bok fick hon beskedet att viss svensk skönlitteratur, i likhet med magi och pornografi, var spärrad. KB var ingen plats för lustläsning, den fick hon söka upp på vanliga allmänna bibliotek.

Bland de böcker som spärrats fanns verk av Victoria Benedictsson, Selma Lagerlöf, Ulla Isaksson, Moa Martinson, Agnes von Krusenstjerna, Tora Dahl, Stina Aronson, Alice Lyttkens. Däremot hörde Birgitta Trotzig, Karin Boye och alla slags manliga författare inte till kategorin lustläsning.

Kanske har KB idag övergivit kategoriseringen men i sak är den inte förändrad.

Å andra sidan, varför skulle kulturkretsen förmå att visa upp en mindre misogyn sida än alla andra manliga kretsar där kvinnor under århundraden strävat efter att också få verka? I klassisk litteratur finns en vördnad inför den största manliga dygden, krigshjältens, och fäderneslandet äras också i sammanhanget. Avsikten är att ge ett ädelt skimmer åt rollen som kanonmat. Litteraturhistorikerna prisade dessa tendenser långt fram i förra seklet. Bibliotekarierna hann givetvis inte under sin utbildning att läsa varje tryckt bok, däremot läste de historikernas summeringar. Där uteslöts kvinnliga författares alster som oftast handlade om andra ting än manliga hjältar.

Chefen avskydde boken

Så sent som 1961 råkade jag själv ut för en sorglustig historia. Den berättas av Lasse Bergström i hans självbiografi Bokmärken. Lasse var en ung förläggare på Norstedts och den som styrde förlaget var Ragnar Svanström. Nu bar det sig inte bättre än att Lasse som hade hand om oss unga författare gav ut min fjärde bok Chans som Ragnar avskydde.

Lasse skriver:

Den handlar om ungdom på glid, har ett fränt storstadsomslag som antyder prostitution och är skriven av en ung kvinna.

Men här har Lasse fel, omslaget visar en raggartjej som står intill en raggarbil och samtalar med föraren.

Lasse fortsätter:

När det visar sig att den har säljkraft får jag kämpa för omtryck. Ragnar går motvilligt med på att trycka femtonhundra nya exemplar, som omedelbart tar slut. Innan jul har vi hunnit med en löjlig mängd nya upplagor och boken försvinner hela tiden ur vårt lager. Den litteräre chefen är uttalat irriterad över framgången.

Arma Norstedts, med Ragnar som säkert grät hela vägen till banken och mig som brutit den förnäma kedjan av allvarligt diktande äldre män. Samma sak hände 1981 när Kärlek i Europa kom ut, i tre månader var den oåtkomligt slutsåld innan den omsider kom i pocket. Ännu en hejdad storsäljare som inte fick skämma ut fina förlaget.

En tredje incident inträffade när Ingemar Algulin och jag presenterade Norstedts utgivning för bokhandlare i Skåne. Algulin hade hand om de fackliga böckerna och jag de skönlitterära. Algulins svenska litteraturhistoria skulle komma ut veckan därpå och jag var förvånad att han enbart hade med sig en dummy. Av våra samtal insåg jag att han inte hade läst mig sedan Chans, han visste inte heller att jag gett ut en diktsamling. Då insåg jag att han inte behövt nämna mig i Norstedts litteraturhistoria och han bekräftade detta.

I stället för att rasande ge mig av stannade jag och skötte jobbet vid Algulins sida dag efter dag. När jag kom hem kontaktade jag DN:s Tysta Mari och meddelade att jag skulle lämna Norstedts. Det blev stora rubriker.

När nästa upplaga av Algulins bok kom ut hade förlaget förmått honom att lägga till ett par extra sidor om kvinnliga författare. Stycket heter Nyfeminismen och litteraturen och ligger intill Porrvåg och Popkultur. Där finns små summariska stycken om 17 av oss, till och med mig. Han nämner särskilt Sun Axelsons lysande självbiografiska svit vilket jag helt håller med honom om att den är. Det var den redan när hon inte nämndes i första upplagan.

Globalt förtryck

I Algulins tillägg om kvinnliga författare finns en mening jag kan utantill. Han skriver:

En markant följd av den kvinnliga litteraturens perspektivförnyelse var också dess målsättning att bredda litteraturens kvalitetskriterier genom att försvara och uppvärdera litteraturens populäraste former, som ofta föredras av kvinnliga läsare.

Att jag berättar dessa detaljer ur mitt eget liv betyder inte att min situation är unik, jag ingår i detta globala förtryck tillsammans med flertalet kvinnliga författare. En del har inte stått ut och begått självmord. Andra har ypperligt skildrat sin belägenhet, också hur några av de största förläggarna efter att förmått dem till sexuella handlingar i utbyte spått dem en spikrak karriär. Att recensenterna inte nämner dessa avsnitt förvånar knappast.

Men tiderna förändras lyckligtvis, äntligen har också förläggarrollen övertagits av alltfler kvinnor. Måtte trenden bli tidstypisk!

Birgitta Stenberg
Författare, översättare och illustratör.
Bosatt på Åstol.