Jag är inte alltid jag, förklarade Joakim Thåström under en intervju efter Imperiets sista skiva Tiggarens Tal.

Journalisten påpekade att ordet jag konsekvent i texthäftet försetts med stor begynnelsebokstav.

– Det har jag inte ens tänkt på, garvade Thåström.

När Ulf Lundell skulle ge ut sin roman En varg söker sin flock ville förlaget ta bort ordet roman från omslaget. De tyckte väl den låg för nära författarens eget liv för att kunna kallas roman. Det visar på ett sorgligt snedvridet sätt att se på litteratur.

Jag älskar att använda jaget i mitt skrivande. Men jaget är alltid en karaktär. På det sättet frikopplar man karaktären i boken med sig själv redan från början. Om sedan människor läser min bok som en sorts dagboksanteckning av mitt flydda liv, är det deras rättighet, men också deras förlust.

Jag kan säkert framstå som oändligt egofixerad. Sanningen är dock att mitt intresse för mig själv är strikt professionell. Jag är ego på arbetstid. Därefter försöker jag vara allt det viktiga i livet. Nykter, städad, närvarande småbarnspappa.

Den franska författaren Celine skriver: Röker inte. Dricker bara vatten. I säng åtta på kvällen. Aldrig nattsudd. Aldrig något svammel. Livet är på insidan.

Livet på insidan. Det är det som räknas. Som författare handlar det då om att beskriva det livet eftersom det livet är lika för oss alla. Att skriva blir då en anti-egoistisk handling. En samlingsplats. Författaren som guide. Eller, som Ekelöf skrev, en vägvisare i underjorden.

Det intressanta är att du som läsare är minst (om inte mer) viktig som författaren själv. Det finns dem som inte håller med. Framför allt språkliga onanister med hophäftade diktsamlingar som ingen läser och färre begriper. Men utan läsare är en poet inte en poet. Läsning är ett möte och kommer ingen mig till mötes står jag ensam på platsen. Då uppstår ingen magi.

Men när människor läser det jag skriver händer det. Nästan oavsett om du gillar det jag skriver eller inte. Bara att du tar dig tid förklarar för mig att våra egon är ganska så samstämmiga. Egot fungerar alltså som en gemensam värdegrund.

Rörande patetisk föreställning

Min botten är också din, och tvärtom.

Jag har fortfarande en rörande patetisk föreställning om det här yrket. Att lyckas åskådliggöra landvinningarna av tröst inuti är inte en märkvärdig sak. Men det är mitt yrke. Det är ett arbete att vara trogen mot.

Det häftigaste som finns är att när det jag skrivit kan leva vidare med eget liv i en annan människa. Så fungerar all god litteratur. Allt från Stephen King till Marcel Proust.

Proust är ett bra exempel. Här har vi en tvärhand hög fransk homosexuell som levde för hundra år sedan. Den största delen av sitt liv halvlåg han i en för stor säng i ett rum i Paris, med äggkartonger på väggarna, och skrev långa meningar om tidens gång. Hans berättelse om kärlek och svartsjuka är så svidande sanna att det är omöjligt att värja sig.

I sina böcker skriver han MITT liv. Hur är det ens möjligt? Där har vi i en mening litteraturens magi och frälsning. Det är så nära kvantfysik man kan komma.

Jag blir ibland beskylld för att skriva allt för privata böcker. En del påstår att det jag skriver inte är fiction utan bara anteckningar från verkligheten, flydd eller inte. De har förstått ytterst lite om hur romanskrivande går till.

Att en roman sätts ut från det egna havet hindra den inte från att resa vart den vill. Det vittnar också de fantastiska reaktioner jag får från människor läst mina böcker.

Deras utskällda rondellhund

Nu blev det en smula kletigt ego kände jag. När man hör skådespelare (de är i särklass värst) författare, målare och konstnärer tala om hur sagolikt viktiga deras jobb är kan man bli lite trött. Det är som om hela världen kretsar runt deras teater, deras uppsättning, deras film eller deras utställda rondellhund. Väldigt sällan håller världen med. Oftast snurrar den runt allting annat. Det bör man försöka ha i åtanke när man väljer något av dessa yrken.

Som en vän och kollega uttryckte saken:

– Om du visste hur lite tid folk ägnar åt att tänka på dig, skulle du bara bli besviken.

Jag känner igen det där. När jag var ung och tog misslyckade springnotor från Gyllene Prag hade jag en döm om att bli någon i den här världen. Nu har jag blivit någon i den världen. Och jag längtar nu allt mer bort från den världen. Så ser konstens, och tidens, ordning nästan alltid ut.

Det blir tuffare och tuffare att påminna sig själv om att man faktiskt fått en del av det man drömde om. Man har fått mer egentligen. Man har lyckats. Man är framgångsrik. Man tjänar pengar. Man har familj. Man har pengar och möjligheter.

Ändå detta ständiga vemod. Som en lågt spelad sång om sorg från en radio i ett angränsande rum.

Marcus Birro

poet och författare.