När Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman år 1950 formulerade de första tankarna om europeiskt samarbete grundade han dem på behovet av solidaritet, tolerans, och ömsesidig respekt mellan människor och länder. Sedan dess har dessa värden försvarats inom EU; de har kämpats för, och kämpas fortfarande för, i länder där de inte kan tas för givna.

Därför är jag djupt bekymrad över att dessa värden tappar respekt och stöd i Europa. De senaste decennierna har populistiska krafter fått allt starkare fäste – högerextrema partier finns representerade i mer än hälften av de nationella parlamenten.

Inom mitt område är det tydligt att främlingsfientligheten är på frammarsch, och det har blivit än tydligare under våren. Politiska ledare från hela Europa var snabba med att gratulera våra nordafrikanska grannar till kampen för frihet och demokrati. Men gratulationerna ekar ihåligt när de män, kvinnor och barn som kommer till Europa för att söka skydd eller i hopp om ett bättre liv inte möts av samma glada leenden.

Vi måste inse att krig har konsekvenser, och att en klapp på axeln är meningslös om den inte också följs av handling. Hittills har bara cirka 15 000 av de mer än en miljon människor som flytt Libyen kommit till Europa. Och medan EU-länderna hittills sagt att de kan ge skydd åt ynka 800 personer – jag är glad att Sverige tar 200 av dem – så har vårt grannland Norge ensamt åtagit sig att välkomna fler än 300 flyktingar.

I dag och i morgon samlas EU:s stats och regeringschefer för att diskutera bland annat asyl och migration i ljuset av denna omtumlande arabiska vår. Jag uppmanar dem att skicka en tydlig signal till länderna i Nordafrika om att vi behöver ett långsiktigt samarbete om migration, arbetskraftsinvandring, visum- och säkerhetsfrågor, och att vi menar allvar när vi säger att vi vill hjälpa dem mot demokrati och ekonomisk tillväxt.

Det är viktigt att stats- och regeringscheferna ställer sig bakom de omarbetade asyldirektiv som jag nyligen presenterade, så att vi kan enas om en gemensam europeisk asylpolitik till år 2012, vilket alla medlemsländer redan har skrivit under på.

En gemensam asylpolitik har varit ett mål i mer än tio år, men förhandlingarna har fastnat mellan Europaparlamentet och medlemsländerna – dels för att det på vissa håll finns en rädsla att gemensamma regler skulle vara komplicerade och kostsamma, dels för att många länder måste hantera högerextrema krafter på hemmaplan och har svårt att leva upp till tidigare åtaganden. Men behovet av gemensamma regler är akut. Nuvarande regelverk har blivit ett grymt lotteri – en och samma asylsökande kan ha 75 procents chans att få asyl i ett EU-land och bara en procent i ett annat.

Dags att ta chansen

Allt detta för oss tillbaka till slutsatsen att vi behöver mer av Robert Schumans solidaritet, tolerans och ansvarstagande i vår asyl- och migrationspolitik, att vi måste översätta dessa ord i konkret handling. Jag hoppas att EU:s stats- och regeringschefer inser allvaret och visar ledarskap genom att försvara de värden som nu utmanas runt om i Europa. Jag hoppas att de tar chansen och bekräftar att solidaritet och ansvarstagande fortfarande är grundläggande värden för det europeiska samarbetet.

Cecilia Malmström

EU-kommissionär för inrikes frågor, tidigare Europaminister och riksdagsledamot för Folkpartiet.