Barnfattigdomen ökar i Sverige, enligt en ny rapport från Rädda Barnen. Rapporten är en tuff utmaning för borgerliga debattörer, som nu söker argument till regeringens försvar.

Barnföräldrar behöver jobb i stället för bidrag, är en försvarslinje. Därför har regeringen rätt som prioriterar jobb i stället för bidrag. Rädda Barnen mäter fattigdom på fel sätt, är en annan försvarslinje. Eftersom alla barnfamiljer har fått högre inkomster, absolut sett, spelar det ingen roll att allt fler svenska barn hamnar under EU:s fattigdomsgräns, 60 procent av medianinkomsten.

Problemet för borgerligheten är att argumenten är både felriktade och otillräckliga.

Vad jobb beträffar har arbetslinjen legat till grund för svensk familjepolitik sedan 1970-talet. Mödrar har uppmuntrats att förvärvsarbeta. Denna tvåförsörjarmodell har varit unik för Sverige och Norden. Den har också visat sig vara en överlägsen strategi för att bekämpa barnfattigdom.

Märkliga argument

Det märkliga är att borgerliga debattörer överhuvudtaget kan hävda att regeringen står för en arbetslinje i familjepolitiken. Regeringen har nämligen inte alls förstärkt föräldrars incitament till betalda jobb. Tvärtom. Man har försvagat dem genom att genomföra kristdemokraternas vårdnadsbidrag.

Det är välkänt att länder med en kristdemokratisk hemmafrumodell, som Tyskland, har en långt högre barnfattigdom än länder med tvåförsörjarmodell. Regeringen måste förklara varför man i strid med sin egen påstådda arbetslinje försvagar incitamenten för kvinnors förvärvsarbete.

Samtliga regeringspartier har också skäl att förklara varför man väljer att stimulera arbetsutbudet genom metoder som ökar barnfattigdomen. Rädda Barnen noterar att skärpta kvalifikationsregler i arbetslöshetsförsäkringen har slagit direkt mot de sämst ställda barnen. Ungefär hälften av de arbetslösa i Sverige saknar i dag försäkring och många av dem har barn.

Stora ekonomiska risker

När det gäller argumentet att jobb är bättre än bidrag är svaret att en framgångsrik familjepolitik inte handlar om antingen jobb eller bidrag. Det gäller att kombinera båda. Bidrag behövs alltid i familjepolitiken eftersom även barnfamiljer med jobb lever med stora ekonomiska risker. Detta är en enkel konsekvens av att försörjningsbördan är större för barnföräldrar än för vuxna utan barn.

Svensk familjepolitik har sedan 1930-talet byggt på idén om en omfördelning från hushåll utan barn till hushåll med barn. Frågan är om den borgerliga regeringen överhuvudtaget förstår vikten av denna sedan länge etablerade omfördelning till barnfamiljer. År 2008 ändrade regeringen nämligen målet för familjepolitiken. Den ska inte längre syfta till att minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn. Att barnfamiljer släpar efter andra grupper i samhället ses därmed inte längre som något problem. Det räcker med att de når över en absolut miniminivå.

Till sist: argumentet att barnfattigdomen i Sverige inte är så farlig eftersom fattigdomsmåttet är relativt avslöjar en okunskap om fattigdomens innebörd. Metoden att mäta fattigdom i relation till samhällets inkomstnivå är väl etablerad och används därför att fattigdom inte bara handlar om att äta sig mätt eller att ha kläder på kroppen. Lika viktigt är att den som saknar ekonomiska resurser stängs ute från ett normalt samhällsliv. Den fattige berövas värdighet och gemenskap. Om regeringen menar allvar med att man vill minska utanförskapet är det just den relativa fattigdomen som ska bekämpas.

Lena Sommestad (S)

professor i ekonomisk historia, tidigare bland annat chef för Institutet för Framtidsstudier (1998-2002) och miljöminister (2002-2006)