Sedan rätten till fri abort infördes i Sverige den 1 januari 1975 har mer än 1 miljon foster aborteras. Årligen avbryts mellan 30 000 och 40 000 graviditeter i Sverige. Trots att en förkrossande majoritet stödjer den svenska abortlagstiftningen och att i alla fall nästan lika många samtidigt erkänner det etiskt besvärliga och känslomässigt svåra i att avbryta en graviditet tycks abortfrågan vara näst intill omöjlig att föra en värdig och konstruktiv debatt kring.

Att många människor förknippar Kristdemokraterna med just abortfrågan betraktas ofta som en börda, en våt filt, för partiet. Trots att Kristdemokraterna stödjer den svenska abortlagstiftningen som den ser ut i dag är det vanligt förekommande att vi antas vilja förbjuda aborter. Det är naturligtvis olyckligt och ett bekymmer för oss som företräder partiet. Men abortfrågan i sig är inte en belastning för Kristdemokraterna. Däremot är det en belastning för samhället att en så viktig fråga, en fråga som direkt rör och sannolikt berör mellan 30 000 och 40 000 kvinnor och faktiskt även män varje år, inte går att prata om utan att de mest högröstade debattörerna tar plats i skyttegravar för att skicka salvor som innehåller anklagelser om att försvara barnamord eller påståenden om att stödja mord på abortläkare.

Komplicerad fråga

De flesta av oss anser att beslutet om att fullfölja eller avbryta en oplanerad och oönskad graviditet måste ligga hos den gravida kvinnan. Samtidigt som en majoritet av oss ändå kan erkänna att aborter inte är okomplicerade och att det måste vara ett mål att få ned antalet aborter. Så varför är det då nästan enbart personer som talar om aborter som något att jämföra med vilket läkarbesök som helst eller, å andra sidan, något som borde ersättas med adoption som väljer att delta i debatten?

Om ingen vågar prata om frågor kring livets början och dess slut överges var och en att i ensamhet hantera några av livets svåraste frågor. När ingen törs peka på det oanständiga i att fortfarande levande sent aborterade foster får ligga och dö under ett skynke i ett sköljrum tvingas illa berörd sjukvårdspersonal att i tysthet säga upp sig. När det inte går att föra ett samtal om vilka egenskaper hos fostret som bör få ligga till grund för beslut om abort lämnas människor med vissa funktionshinder ensamma med frågor kring sin egen existens.

I stället för att klä den viktiga abortfrågan i reaktionär mörkerskrud och smeta den på Kristdemokraterna som en belastning borde vi alla försöka bidra till ett öppet och konstruktivt samtalsklimat där vi vågar röra vid det som bränner. Vi måste kunna prata om det etiskt komplicerade, om tidsgränser och om vilka egenskaper blivande föräldrar ska kunna efterfråga eller välja bort hos sina blivande barn. Tabun och tystnad kring abortfrågan gagnar ingen. Allra minst de som förärats att i tysthet och ensamhet fatta beslut om att avbryta sin graviditet.

Våga prata om det

I vintras öppnade nätrörelsen #prataomdet en dammlucka som fick tusen och åter tusen människor att dela högst personliga berättelser på twitter, facebook och i bloggar. Efter en uppmaning från journalisten Johanna Koljonen om att våga prata om taskiga sexuella erfarenheter blottlades över en natt ett trängande behov av att dela med sig av negativa sexuella upplevelser. Först då vi vågar prata om det som är svårt kan vi nå förståelse och genom förståelsen kan vi finna lösningar, erbjuda varandra hjälp och stödja.

Jag tror att det finns ett behov av att våga prata om oplanerade graviditeter, om aborter och om alternativ till aborter. Om förutsättningar och möjligheter att göra det oplanerade önskvärt. Om hur vi tillsammans kan skapa ett välkomnande samhälle där det finns hjälp att få för den som upplever sig vara för ung eller sakna resurser för att gå in i ett ansvarsfullt föräldraskap.

Det förebyggande arbetet, framförallt bland unga tjejer, måste stärkas. Där har naturligtvis sjukvården och ungdomsmottagningarna en viktig roll. Men också du och jag. Som vuxna och som medmänniskor. Genom att våga prata om det kan vi skapa den öppenhet som en sund och nyanserad sexualpolitik och abortpolitik förutsätter. Genom att våga prata om det skapar vi förutsättningar för ett framgångsrikt förebyggande arbete som kan både förhindra att kvinnor som inte vill ha barn blir gravida, men som också kan möta eventuella behov av stöd och vägledning för att våga gå in i det som inte var planerat. Så kan vi återta en livsviktig debatt från de mest kontroversiella rösterna. Och så kan vi bäst hjälpa och stödja dem som plötsligt ställs inför att hantera en oplanerad och kanske oönskad graviditet.

Monica Selin (KD)

regionråd, Västra Götalandsregionen