Den första domen i muthärvan i Göteborgs kommun föll nyligen. Denna sätter åter fokus på svårutredda mutbrott och en resursslukande och ofta långsam hantering. Erfarenheten är att de lätta och mest uppenbara fallen – såsom de i Göteborg – utreds och kommer till domstol, och att endast ett fåtal leder till en fällande dom. De mer komplicerade fallen kommer inte ens upp på utredarens bord.

Ur ett internationellt perspektiv ligger Sverige tydligt efter när det gäller hanteringen av ekonomisk brottslighet. Men Sverige avvaktar fortfarande att anamma en mer effektiv hantering av dessa brott. Vi har tittat närmare på problemet och försökt belysa detta nedan.

Sverige har en mycket dålig statistik när det gäller uppklarade brott och i synnerhet när det gäller svårutredda brott som mutbrott och finansmarknadsrelaterad brottslighet. Vi anser att en anledning till detta är de nuvarande bristerna i utformningen av den svenska lagstiftningen mot mutor och korruption. För att få ett internationellt perspektiv på den svenska lagstiftningen har vi jämfört vår lagstiftning och hanteringsstrategi med andra länders. Det visar sig att några länder kommit mycket längre i hanteringen av ekonomiska brott än vad Sverige gjort. Ett färskt exempel på progressiv lagstiftning är britternas nya ramverk mot korruption, UK Bribery Act, vilken träder i kraft 1 juli 2011 och förväntas påverka även svenska företag som bedriver verksamhet i eller via Storbritannien.

Tre tekniker som lämpar sig för Sverige

Vi har tittat på huvuddragen i tre väl etablerade tekniker som andra länder tillämpar, vilka också skulle kunna användas i Sverige.

Den första är den teknik som används i vissa länder och som i Sverige närmast är att beteckna som "kronvittne", det vill säga där den som är föremål för utredningen, i utbyte mot straff- eller sanktionslindring ges möjlighet att samarbeta och förse myndigheterna med information för att dessa ska färdigställa utredningarna. I Sverige finns detta inom konkurrensrätten och på skatteområdet. Myndigheter uppmuntrar således företagen att rapportera brottslighet i utbyte mot sanktionslindring. Detta har visat sig vara en synnerligen framgångsrik metod – jämfört med traditionella metoder för uppklarande. Detta borde fungera även på svenska mutbrott.

Det andra är den föreläggandeteknik som till exempel de amerikanska myndigheterna använder sig av. De agerar kravställare och kräver att företagen skall lämna ut uppgifter och skjuter därmed över arbetet och kostnaden för utredningen på företagen. Poängen är att företagen genom att samarbeta kan få strafflindring. De företag som väljer att inte samarbeta kan på motsvarande sätt bestraffas. Att dessutom ledningen personligen kan straffas är naturligtvis också effektivt.

Spar tid och resurser

Ett tredje och i USA vanligt instrument är så kallad "Deferred Prosecution Agreements" - ett vanligt förekommande redskap i samband med komplex ekonomisk brottslighet. Enligt en sådan modell ingår den brottsutredande myndigheten ett avtal med den det företag som är föremål för utredningen. Detta företag framträder frivilligt, vidgår fakta i målet och åtar sig en mängd skyldigheter, ibland också att betala böter. Dessutom måste företagen följa vissa villkor under en prövotid om normalt tre år.

Fördelarna för samhället anses vara många. Främst ger det den utredande myndigheten helt andra möjligheter till insyn och utredning. Förfarandet sparar även tid och resurser för myndigheten och inte minst för skattebetalarna. Företaget får därmed på egen bekostnad självt ta ansvar för att bistå med information och utredning av ärendet! Och väl så viktigt utarbeta, implementera och följa upp interna processer som säkrar att företaget agerar korrekt i framtiden.

Saknas i det svenska rättssystemet

Ovanstående tre metoder innebär ett förhållningssätt som vi inte kan se i det svenska rättssystemet. Den svenska lagstiftarens uppfattning har hittills varit att det finns två skäl mot de tre förslagen ovan. Dels att ett begånget brott kräver straff och inte ska kunna förhandlas bort, dels att det finns en juridisk osäkerhet kring tillförlitligheten i metoden, det vill säga rädslan för att en person ska säga vad som helst för att slippa undan. Endast i två fall har den svenska lagstiftaren öppnat för varianter av möjlighet till straffreduktion inom konkurrensrätten och skatterätten och i båda fallen har detta visat sig lyckosamt.

Vår uppfattning är att de argument och den tillsynsdoktrin som råder i Sverige på dessa områden idag saknar tillräcklig bärkraft. Om man på konkurrens- och skatterättens område finner att samarbete kan medföra sanktionslindring är det svårt att förstå att detta inte ska kunna fungera på andra områden, särskilt sådana som ofta är synnerligen svåra för myndigheterna att utreda. Progressivitet och ett sunt beteende måste kunna resultera i fördelar likaväl som ovilja att samarbeta bör få konsekvenser. Vi ställer oss därför frågan hur många hållbara argument det finns för att inte se över de traditionella modeller och metoder som de svenska myndigheterna arbetar efter idag för att stävja korruptions- och mutbrott. I takt med att de svenska bolagen blir allt mer globala kan inte de svenska lagarna och arbetsmetoderna fortsätta att vara lokala.

Ulf Sandlund

PwC Forensic Services

Amanda Wassén

advokatfirman Delphi

Peter Utterström

advokatfirman Delphi