För tjugo år sedan debatterades planerna på en moské i Göteborg i denna tidning. Mina företrädare, Bertil Gärtner och Lars Eckerdal, uttalade sig båda positivt, bland annat med hänvisning till lagen om religionsfrihet. Nu står den äntligen där, den nya moskén på Hisingen. De negativa reaktionerna tvingar oss alla att reflektera över vilket samhälle vi önskar för oss själva, för våra barn och barnbarn, och vad som därför behöver göras.

Hur kan man bli upprörd över att troende människor med utländsk bakgrund får en plats, ett helgat rum, för att fira gudstjänst? Det som har gjorts på Hisingen är ju inte annorlunda än det som skedde vid utvandringen till Amerika, eller i fånglägren i Sibirien efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen i Perovolotjna i det stora nordiska kriget. En av fångarna, Leonard Kagg, berättar i sin dagbok hur man med tsarens permission bygger kyrka och firar gudstjänst i Tobolsk.

Det krävs ingen stor empatisk förmåga, för att förstå både behovet och glädjen över dess uppfyllelse. För utvandrarna, precis som för krigsfångarna, var kyrkbygget och gudstjänstfirandet en förutsättning för att de skulle kunna bevara sitt livsmod och sin framtidstro. Varför skulle inte de nya svenskarna kunna känna likadant? Vid åtskilliga tillfällen har jag sett muslimer komma in i våra kyrkor för att be, eftersom de saknat ett eget rum, som är avskilt och invigt för bön. Och jag vet hur viktig kyrkan har blivit för många utlandssvenskar.

Möjligt att vara svensk och muslim

Möjligen vill man hävda, att moskébygget hindrar den nödvändiga integrationen. Som om man hade att välja mellan att vara muslim eller svensk. I så fall är den fromma muslimen, sikhen eller buddhisten dömd till evigt utanförskap. Men nu behöver vi inte ställa medborgarskap och religiös övertygelse mot varandra. Det måste vara möjligt att vara svensk och muslim, svensk och sikh, precis som man kan vara svensk och kristen.

Men vad menar vi i så fall med svensk? För att integreras, måste det ju finnas något att bli en del av och bidra till. Vad är ett samhälles inre kärna? Vad är det gemensamma goda, som man kan vara fullt ut delaktig i, oavsett om man tror eller inte och oavsett vilken tro man har?

Jag vill framför allt peka på hur det svenska samhället utvecklats till en sekulär, demokratisk rättstat, som garanterar såväl yttrandefrihet som religionsfrihet.

Demokratins väsen är samtalet, säger Hal Koch i sin berömda bok från år 1945: Hvad er demokrati?: Det är samtalet (dialogen) och den ömsesidiga förståelsen och respekten, som är demokratins väsen. Där detta fattas, kommer man ofrånkomligen att återfalla i maktkamp. Därför är demokrati vida mycket mer än en styrelseform för Hal Koch. Den är en livsform, som gäller alla förhållanden där människor har med varandra att göra.

Upplysning motverkar misstro

Liknande tankegångar utvecklas i vår egen demokratiutredning från år 2000, där den deliberativa modellen för demokrati särskilt betonas. Modellen förutsätter mötesplatser och broar, också över religionsgränserna. I Göteborgs interreligiösa råd försöker vi bidra till exempel genom Abrahams tält, där vi lär känna varandras trostraditioner. Utbyte och förmedling av kunskap, folkupplysning i Hal Kochs språkbruk, motverkar misstro och rädsla. Därför är folkupplysningen så viktig för en demokrati.

Än kulturen då, tillhör den inte det gemensamma goda? Jo, men kulturer är olika och allt annat än statiska. De blandas och utvecklas och lämnar därför olika bidrag till det gemensamma. Matkulturens utveckling i detta land är ett belysande exempel. På en matsedel i dag kan du hitta allt mellan sushi och strömming, falafel och falukorv. Musiken och scenkonsten är andra exempel. Inte blev vi kulturellt fattigare i Göteborg av att Dudamel dirigerade och Selimovic regisserade.

Utan mötesplatser förblir det mångkulturella samhället ett delat samhälle. Sociologerna talar om samhällets tribalisering, stamsamhällets återkomst. I ett sådant samhälle är vi främlingar för varandra och främlingskapet väcker rädsla som i sin tur ger ondskan näring.

Samhällsbygget ett gemensamt projekt

Hur samhället kommer att se ut i framtiden, kan vi inte i detalj förutse, men en sak vet vi: Om samhällsbygget formas och utvecklas som ett gemensamt projekt, kommer vi alla att vara och känna oss som medborgare, delaktiga och ansvariga. Samhället blir det hem vi bygger tillsammans (The Home We Build Together), för att låna titeln och grundtanken från en bok av Jonathan Sachs, den judiske överrabbinen i London.

Bokens undertitel talar om samhällets återskapande. För att något sådant skall kunna ske behövs mötet med den andre, ansikte mot ansikte, och den gemensamma ansträngningen, sida vid sida. Då kan främlingskap förvandlas till vänskap och rädsla förbytas i förtroende.

I ett sådant samhälle tar man ansvar för varandra. Där kan man också dela varandras glädje, som glädjen över ett moskébygge, även om min egen tro inte är den andres.

Carl Axel Aurelius

biskop i Göteborgs stift sedan 2003