En kvinna med barnvagn och hund attackeras av vargar i Rialareviret utanför Stockholm. Krigsrubriker i tidningarna, TV-debatt och en högröstad jägarlobby som än en gång vill rädda svenskarna från ulven. Vargdebatten är igång igen. På jägarnas olika debattforum framträder en märklig och upphetsad stämning som närmast kan beskrivas som en blandning av skadeglädje och blodtörst när händelsen kommenteras. Vad var det vi sa … nu har det hänt …nu får det vara nog .... nästa gång ett barn … utrota ohyran ...osv.

Men vad har egentligen hänt? En lösspringande hund har angripits och dödats av varg. Om vi bortser från påpekandet att hundar bör vara kopplade så här års, så handlar alltså hela historien om två vargar som försvarat sitt revir och dödat en hund. Ingen människa blev skadad, även om chocken och sorgen givetvis är stor för den drabbade hundägaren.

Den omsorg och det engagemang som vissa företrädare för jägarorganisationerna visar de som drabbas är dock både intressant och tankeväckande. Om hunden hade dödats av en älgko, ett viltsvin eller rent av blivit vådaskjuten under jakt, skulle händelsen förmodligen inte skapat några rubriker i tidningarna, än mindre några upprörda kommentarer från jägarhåll. Antalet viltolyckor uppgick exempelvis förra året till 47 475. Många av dessa med dödlig utgång.

En anledning är våra överdimensionerade klövviltstammar. Detta faktum accepteras utan vidare. När hundar regelbundet dödas och skadas av viltsvin, så betraktas det som en naturlig risk man får ta när man jagar med hund. När den egna jakthunden vådaskjuts, så är det ett tragiskt misstag, som tyvärr händer då och då och när en älg sparkar så är det inte ens värt en kommentar.

Argument i repris

När det kommer till vargen händer det däremot saker. Jägarna mobiliserar och ropar omedelbart på skyddsjakt och en stramare rovdjurspolitik. Vissa kräver total utrotning. Detta är bara början säger man. Snart faller även oskyldiga människor offer för vargen. Och vi har hört det förut. Under 1980-talet när de första vargarna etablerade sig i Värmland var det barn och gamla som skulle bli uppätna. I princip skulle hela landsbygden avfolkas till följd av vargen, enligt vissa jägare. När så inte blev fallet betonades istället hotet mot tamboskapen och hundarna. Med facit i hand kan vi konstatera att varken folk eller fä har utplånats av vargen och frågan bör därför förpassas dit den egentligen hör hemma.

Ett jaktlag i Hasselforsreviret vid Laxå i Närke, beskrev, i anslutning till årets vargjakt, det hela på följande sätt:

"Vi vill skjuta någon av de vuxna vargarna för att förhindra en föryngring nästa år. Det kan låta otrevligt för många, men vi vill försöka få en situation där vi kan bedriva jakt på annat vilt i området mer ostört." (Göteborgs Posten den 16 januari)

Det handlar alltså om jakten och privilegiet att ostört få jaga med lösa hundar. All seriös forskning och internationell erfarenhet visar att vargen inte utgör ett hot mot människor allmänhet och att skadorna på tamdjur är förhållandevis små och går att förebygga. Majoriteten av det svenska folket, på landsbygden såväl som i storstäderna, vet detta och delar denna uppfattning. Många ställer sig i dag också den helt rimliga frågan varför vi i Sverige inte kan ha en livskraftig vargstam, när många länder i vår närhet utan större problem klarar det.

Svaret ges av jaktlaget i Hasselfors. I Sverige betraktas jakten som ett överordnat intresse och jägarnas organisationer har under mycket lång tid fått diktera villkoren för hur den svenska faunan skall vara sammansatt. Ett första steg att bryta jägarlobbyns dominerande ställning vore kanske att ompröva det så kallade allmänna uppdraget att sköta delar av jakten och viltvården i Sverige som jägarförbundet fick 1938. Eftersom viltvård ur ett jägarperspektiv fortfarande tycks vara detsamma som överdimensionerade klövviltstammar, och där övriga faunan fortfarande betraktas som skadedjur, är ett ifrågasättande av detta uppdrag rimligt. Jägarförbunden företräder ett särintresse och bör behandlas därefter.

Rovdjuren behövs

Varför ska vi då ha varg i landet?  Ja … vid sidan om det självklara argumentet att vargen har rätt att finnas enbart för sin egen skull, finns även en mer rationell och biologisk sida av saken. Att varg, björn och lo är betydelsefulla länkar i ett hållbart ekologiskt system är alla biologer och ekologer eniga om. Det finns en direkt koppling mellan en hög grad av biologisk mångfald och livskraftiga stammar av stora rovdjur.

Biologen Andrés Ordiz gjorde nyligen en sammanställning av aktuell forskning kring de stora rovdjurens roll i naturen*. Bilden är entydig och egentligen självklar. De stora rovdjuren bidrar genom så kallade kaskadeffekter till en ökad biodiversitet. Ordiz visar genom exempel från olika delar världen att de stora rovdjuren är nödvändiga och viktiga kuggar i den komplicerade ekologiska väven. De balanserar faunan, vilket gynnar olika typer av vegetationsutvecklingen som i sin tur gynnar fågel- och insektsliv. De större rovdjuren balanserar också de mindre rovdjurens populationstäthet, och de gynnar, genom efterlämnade kadaver, mångfalden av insekter, fåglar och mindre djur etc. Antalet växt- och djurarter ökar alltså när exempelvis varg introduceras i ett område.

I slutändan handlar det dock om värderingar och prioriteringar. Vi överlever givetvis både med och utan varg. Om vi anser att jakt med lösdrivande hund, på överdimensionerade klövviltstammar, är en mänsklig rättighet som några få utvalda ostört ska få ägna sig åt, då ska vi utrota vargen. Om vi däremot anser att biologisk mångfald är ett överordnat nationellt och globalt intresse, då ska vi låta vargstammen växa. I en tid då förlusten av biologisk mångfald är ett av våra största och allvarligaste miljöproblem borde valet vara självklart.

Gunnar Gillberg

medlem i Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska förening.

*Andrés Ordiz ((2010) De stora rovdjurens ekologiska roll. En kunskapssammanställning baserad på aktuell forskning. Svenska rovdjursföreningen, Stockholm.