Extrema nationalistiska partier går framåt i hela Europa och européerna är tagna på sängen. De offentliga rummen är fulla av indignerade skribenter, chockade över nationalisternas framgångar. Dagens finska val, veckans opinionssiffror för Sverigedemokraterna samt Gert Wilders rättegång kommer förmodligen att spränga indignationsvallen. Frågar man däremot vad man ska göra åt problemet, får man sällan ett tydligt svar

Jag har sett denna förvirring tidigare. I forna Jugoslavien. När Slobodan Milosevic började tala om islamiseringen av Kosovo och våldtäkter utförda av kosovoalbaner, var de vanligtvis kvicka skribenter förstummade och indignerade. På samma sätt som nu.

Tyvärr kommer inte indignationen att lösa problemet för oss. Om vi inte vill att nationalister ska få samma starka ställning här som i många andra länder i Europa, måste man förstå vad som driver dem. Fem faktorer är viktigast.

Protektionism

* Nationalistiska partier härstammar ur protektionismen som Europas efterblivenhet skapar. Europa har nuförtiden blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, såsom Timothy Garton Ash formulerade det.

Känslan av stagnation som nu sprider sig i Europa orsakar en kamp om krympande resurser. Detta har gett nationalistiska partier en möjlighet att ta över fackets tidigare roll – att vara utbudskartell – fast nu i en större, nationell skala.

De tidigare socialdemokratiska väljarna som nu byter till nationalistiska partier, finner detta lockande.  

Globalisering skapar osäkerhet

* Den extrema nationalismen är också en följd av globaliseringen. Globaliseringen har underminerat nationalstatens institutioner, som erbjöd legitima och fasta identiteter. Det skapade en osäkerhet, särskilt för dem som uppfattar sig själva som globaliseringens förlorare, och tvingade dem att söka skydd i traditionella identiteter. Och längta efter ett land som är renare, sannare och mer fattbart än den förvirring globalisering skapar.

Dessa rop efter en identitet och trygghet avfärdas ofta som traditionalistiska. Det må så vara. Men ett rop på en identitet besvaras knappast med påståendet att man inte behöver en identitet. Det är fel svar.

Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitetskriteriet.

Rivalitet mellan grupper

*  Extrem nationalism kan också förklaras med ”rivalitetshypotesen”. Grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden är de som mest motsätter sig invandring. Det är inte konstigt att Sverigedemokraternas kärna är unga män, ofta lågutbildade och ofta arbetslösa. Dessa män konkurrerar med flyktingar på arbetsmarknaden.

Rot-avdraget, som har lockat en billigare utländsk kraft till Sverige, kan delförklara varför 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar röstade på SD. Inte heller är det konstigt att extrema nationalister inte har en integrationspolitik. De vill inte det. Väl fungerande integration är utifrån deras synvinkel ett hot.

Osäkerhet i utsatta områden

* Känsla av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena är också viktiga. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier.

Vid det förra valet var andelen personer som röstade på SD i utsatta områden nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Kom ihåg det nästa gång när någon försöker ursäkta oroligheterna i dessa områden med tal om ”social frustration”.

Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till SD.

Fördomar om islam

* Fördomar om islam och rädsla inför den, spelar också en roll. Vi låtsas inte märka det, men det gör inte att rädslan försvinner. I västvärlden finns en bristande kunskap om islam blandad med fördomar, som nationalister utnyttjar. Och vi bekräftar dessa fördomar dagligen. Ur våra kommunala och statliga institutioners perspektiv betraktas muslimer nämligen som så pass galna att man måste ta ner tavlor och avboka föreställningar för att inte göra dem arga. Låtsas man att okunskap inte finns och låter bli att åtgärda det, gör man jobbet enklare för nationalister.

Ett batteri av åtgärder

Så vad bör göras? Protektionistiska känslor botas bäst med en tillväxt som kommer även dem som kräver högre barriärer till godo. Identitet och dess associerade känsla av trygghet kan (och bör) grundas på andra principer än etniska eller kulturella. För det kan väl inte vara rimligt att jag efter 20 år i Sverige fortfarande kan vara osvensk när jag gör något man finner avvikande?

Konkurrensen om en bit av välfärdskakan minskas bäst genom att man gör kakan större men också genom en förnyad dialog om solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Polis och statliga myndigheter kan skapa en större känsla av säkerhet i utsatta områden. Utbildning och pedagogiska insatser kan minska fördomarna om islam.

Beaktar man det som behöver göras och som vi inte gör, återstår bara en fråga: varför är vi så förvånade över framgången för de extrema nationalisterna?

Jasenco Selimovic (FP)

statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenheg, tidigare bland annat konstnärlig ledare för Stadsteatern i Göteborg