Sverige har en förhållandevis väl fungerande statlig förvaltning. Korruptionen är begränsad, medborgarnas tillit stor och effektiviteten hög. Samtidigt pågår en dramatisk omdaning av statens roll som i första hand inte kan hänföras till ekonomiska skäl. Vi ser i stället fyra andra tydliga tendenser – vid sidan av internationaliseringen och EU medlemskapet – som alla medverkar till en försvagning av statens roll.

* Regionalisering. Vad vi förstår planerar regeringen att överföra ytterligare ansvar för bland annat kommunikationer och kultur till dagens regioner/landsting, alternativt storregioner. Det finns utan tvekan behov av ett ökat regionalt samarbete. Men det betyder inte automatiskt att regionalisering leder till förbättringar eller ens en ökad demokratisering. Stödet till kulturen är begränsat och en regionalisering kan i värsta fall splittra resurser och hota kvaliteten. Sverige är glest befolkat men geografiskt stort och därför mycket beroende av en fungerande infrastruktur. Om resurserna splittras finns en risk att det blir svårare kraftsamla.

Regionalisering har också en andra sida nämligen hur staten själv väljer att indela sina myndigheter. Det lär vara så att av de cirka 35 myndigheter som har en regional indelning har cirka 30 stycken valt en alldeles egen indelningsgrund. Vad är skälen för denna innovationskraft hos berörda generaldirektörer kan man fråga sig! Vi får innerligt hoppas att denna märklighet förvisas till historiens soptipp!

Tränger undan kommunala ansvar

* Kommunalisering. Om politiker från Norrköpings kommun eller från någon annan kommun utanför Stockholmsregionen för tjugo år sedan accepterat finansiell medverkan i järnvägssatsningar runt huvudstaden hade reaktionen lokalt sannolikt varit mycket kraftig. I dag är det en nödvändighet att ställa upp. Medfinansiering och andra modeord betyder i realiteten att kommunerna i dag är med och betalar sådant som historiskt varit självklara åtaganden för staten. I realiteten innebär detta att investeringar i vägar och järnvägar tränger undan det som borde vara kommunernas helt dominerande uppdrag, nämligen att klara skolan, vården och omsorgen.

* Privatisering. Privata intressen förväntas också bidra till satsningar i infrastrukturen. Vi har självklart inget emot att staten och i förlängningen skattebetalarna avlastas, men risken är uppenbar att statens tillbakadragande leder till att viktiga satsningar uteblir. Inom till exempel rättsområdet har visserligen satsningar skett för att öka antalet poliser men mycket lite har gjorts för att effektivisera arbetet. Effekten har blivit att den privata säkerhetsindustrin vuxit lavinartat. Det finns goda skäl för att ha en aktiv privat säkerhetsindustri men statens ovilja att definiera vad som är rena polisuppgifter, med åtföljande rätt till våldsmonopol, har försvagat rättssamhällets spelregler.

Meningslösa åtgärder

* Sektorisering. Statens organisation är som bekant starkt sektoriserad och uppdelad på en rad myndigheter. Trots alla uttalade ambitioner om samordning, samarbete och rationalisering av myndighetsstrukturen så har inte särskilt mycket hänt. Låt oss ta arbetsmarknadspolitiken som ett exempel. Den har aldrig kostat så mycket som i dag. Samtidigt vet vi att många åtgärder upplevs som meningslösa för den enskilde och ineffektiva för samhället. För många krävs utbildning, inte minst yrkesutbildning, för att få en chans att konkurrera om framtidens jobb. Men det är oftast inte möjligt att använda arbetsmarknadsmedel till utbildning!

Vi hävdar inte att sektorisering – eller för den delen privatisering, regionalisering eller kommunalisering – i alla lägen är av ondo. Dessa instrument kan vara nyttiga ingredienser i en verktygslåda. Vad vi ser som det stora problemet är att de sällan sätts i ett större sammanhang.

Demokratiskt tveksamt

Även ur demokratisk synvinkel är utvecklingen tveksam. Vi möter sällan människor som kräver att ansvar för väginvesteringar ska regionaliseras! Däremot träffar vi rätt många som oroas över att kvaliteten när det gäller infrastruktur, utbildning med mera varierar över landet. Trots detta förefaller det vara nästan självklart att makt ska flyttas från staten till privata intressen eller till regionala och kommunala offentliga organ. Och utvecklingen fortsätter oavsett regeringens politiska färg.

Över partigränserna krävs nu en samling och en ny kompass för nationalstatens roll. Ge detta i uppgift till det Samhällsekonomiska råd regeringen har instiftat eller skapa en särskild beredning för denna fråga.

Björn Eriksson

fd rikspolischef och fd landshövding

Lars Stjernkvist

kommunstyrelseordförande Norrköping, fd partisekreterare i (S)