Från olika håll – både från arbetsgivarorganisationer och vissa fackförbund – har centrala förhandlingar om bland annat löner ifrågasatts. Man menar att centralt förhandlade kollektivavtal fråntar den anställde möjligheten att själv förhandla om sin lön, arbetstid och övriga anställningsvillkor. Inget kan vara mer fel. I ett modernt kollektivavtal kombineras kollektivavtalets grundtrygghet med den anställdes rätt och möjlighet till individuella löneförhandlingar. Det ena utesluter alltså inte det andra.

Inom vårt avtalsområde – bank och finans – bestäms lönerna sedan mer än tio år i individuella lönesamtal mellan medarbetare och närmaste chef. Det har fungerat eftersom det funnits överenskommelser som anpassat det centrala kollektivavtalet till lokala förhållanden.

Anställda hamnar i kläm

Så länge arbetsgivarna tar ansvar för en sund löneutveckling är allt väl. Men tyvärr finns det exempel på motsatsen. Anställda pressas i förhandlingar och utsättas för otillbörlig påverkan från den arbetsgivare som hon eller han är beroende av.

Då är de sifferlösa avtalen inte mycket värda.

Att det finns centrala överenskommelser som säkerställer lönegarantier åt alla borde vara en självklarhet för varje arbetstagarorganisation – liksom för varje ansvarstagande arbetsgivare. Ändå finns det de som menar att sifferlösa avtal är framtidens avtalsmodell.

Runt millennieskiftet gjorde de sifferlösa avtalen på allvar sitt intåg i den svenska avtalsrörelsen. För arbetstagarna har avtalen ofta resulterat i missnöje med löneutveckling, arbetstider och inflytande. Det har gjort att arbetstagarorganisationer i förtid tvingats säga upp denna typ av avtal. Senast var det Vårdförbundet som under 2010 ensidigt sa upp sitt avtal efter att medlemmar klagat över dålig löneutveckling.

Det finns även studier som visar att de sifferlösa avtalen inte fungerat tillfredsställande. Unionen har bland annat gjort en djupstudie där man konstaterar att avtalsmodellen leder till lägre löneökningar och minskat inflytande för de anställda. Sifferlösa avtal har provats, utvärderats och förkastats. De är helt enkelt omoderna.

Ändå menar Saco och Ledarna att helt fria lönesamtal gynnar kvinnors löneutveckling. Även vi i Finansförbundet levde tidigare i tron att kvinnors arbete skulle bli mer synliggjort med lönesamtal och att löneskillnaderna på så sätt skulle försvinna. Vi har dock konstaterat att det inte skett någon större förändring av lönegapet. Det är andra orsaker som ligger bakom den strukturella obalans som råder.

Har valt en ny väg

Finansförbundet har därför valt en helt ny väg för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader. Vi har tecknat ett kollektivavtal med garantier om att utjämna osakliga löneskillnader inom fyra år.

Det är ett unikt avtal och en historisk händelse.

Om avtalet fullföljs har vi åstadkommit något som många välmenta avsiktsförklaringar och drygt 30 års lagstiftning misslyckats med. Då blir jämlika löner inte bara ett hygienkrav som formuleras i visionära ordalag vid förhandlingsbordet, utan också något som syns i lönestatistiken. Vår förhoppning är att avtalet ska bli en vägvisare – men också ett startskott – för liknande överenskommelser i den kommande avtalsrörelsen.

Nyckeln till framgång

Vi är övertygade om att centrala branschöverenskommelser i kombination med stor individuell frihet är nyckeln till framgång. För att det ska fungera krävs en lokal facklig organisation i varje företag och på varje arbetsplats som bevakar att de gemensamma reglerna följs. Den lokala fackliga organisationen är, och måste vara, ett stöd för medlemmar som inte har framgång i sina individuella förhandlingar.

De ojämlika och orättvisa löneskillnaderna mellan kvinnor och män, som finns i de allra flesta branscher, är inte värdiga ett land som berömmer sig av att vara jämställdhetens högborg i världen. Vi hoppas att detta uppmärksammas av alla parter i den avtalsrörelse som väntar för stora delar av arbetsmarknaden.

Ulrika Boëthius

Finansförbundets 1:e vice ordförande