Lena Wängerud och Anders Sundell (Göteborgs Universitet) skriver på GP Debatt (25/3) att jämställdhetsarbetet i kommunerna har stagnerat. De har gjort en undersökning som visar att det i princip inte hänt något alls sedan 1994. Det gäller representationen, som är betydligt mindre balanserad i kommunerna än i riksdagen. Det får återverkningar, menar artikelförfattarna. Den kommunala sektorn är betydelsefull för kvinnor både som arbetsgivare och som producent av välfärd.

Och visst är det så. Kommunerna står för den service som är avgörande för att kvinnor ska kunna förena yrkesliv och familjeliv. När det inte fungerar med förskolan eller äldreomsorgen så är det kvinnor som pusslar med sina arbetstider och/eller går ner på deltid. Barn är fortfarande kvinnors ansvar och mäns tillval. Regeringen delar till och med ut en särskild gottpåse till de män som vill vara (hemma) med sina barn. Bonus kallas det, på känt näringslivsmanér.

Av all den anhörigvård som i dag utförs inom äldreomsorgen står kvinnor för den absoluta merparten. Det är döttrar och svärdöttrar som pusslar med sina tider och/eller går ner på deltid. Kvinnors deltidsarbete resulterar i lägre lön och med ett pensionssystem som ger pension efter livslön får kvinnor som tack en förödmjukande låg pension.

Det är också sant, som det står i artikeln, att kvinnor i dag har genomsnittligt högre utbildning än män men att kvinnor samtidigt har genomsnittligt lägre lön än män. Det är faktiskt så att kvinnors löner, i procent av mäns, har legat på samma nivå de senaste trettio (!) åren. Det har pendlat mellan 83-85 procent. Det betyder att glappet mellan vården och verkstaden, mellan ICA och IT, mellan socionomen och ekonomen, i dag är 4 400 kronor i månaden.

Enorma summor

Det är inte svårt att räkna ut vilka enorma summor det blir under en hel arbetslivstid. Lönegapet innebär att 100 000 kronor går kvinnor förbi, varje minut (!), så länge vi har lön efter kön. Och detta pågår. År efter år. Regering efter regering. Det är till och med så att den lägre värderingen av det arbete som kvinnor gör är inbakad i den svenska modellen. Medlingsinstitutet, som är politikens förlängda arm in i lönebildningsprocessen, har som (politiskt) direktiv att industrin ska vara löneledande. Pappa Metall ska sätta ribban och mamma Kommunal får snällt följa efter. Allt annat kommer att utlösa kompensationskrav och driva fram inflation. Säger man.

De fackförbund som organiserar kvinnligt kodade jobb (Kommunal, SKTF, Lärarförbundet, Vårdförbundet, Unionen, ST) börjar nu säga ifrån. De kräver att lönen ska sättas utifrån utbildning, ansvar, kunskaper och erfarenheter, inte utifrån kön. De kräver politiska initiativ eftersom det handlar om värderingar. De vill sätta stopp för den i praktiken pågående systematiska och sanktionerade diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden. Om detta rådde total enighet vid det uppmärksammade och välbesökta och tevesända seminarium som F! bjöd in till den 8 mars i år.

Kräver politiska initiativ

Den här typen av förändringar kräver politiska initiativ både i riksdagen och i kommunerna. Hittills har inget av de partier som sitter i riksdagen lagt ett ända konkret förslag för förändring. Feministiskt initiativ har lyft frågan i flera år och vi föreslår förnyade (jämställdhets)direktiv för Medlingsinstitutet och att det inrättas en Jämställdhetsfond, dit både samtliga arbetsgivare och staten bidrar, och där företag som höjer kvinnors löner kan ansöka om pengar. Facken är helt klart intresserade men partierna är svala. Till detta föreslår vi delad (individualiserad) föräldraförsäkring, lagstadgad rätt till heltid och en successiv arbetstidsförkortning (från 40 till 35 till 30-timmars arbetsvecka).

Lena Wängerud och Anders Sundell skriver i sin artikel att jämställdhetsarbetet ofta liknas vid en resa som når målet bara vi har tålamod att vänta. Så är det inte. Tvärtom går det bakåt om det inte pågår ett systematiskt, organiserat och långsiktigt förändringsarbete. Det är särskilt tydligt på arbetsmarknadsområdet. Där går det inte framåt alls utan snarare bakåt. Välfärdsjobben betalas oanständigt lågt och ständiga nedskärningar under mantrat vi måste ha budgeten i balans utarmar arbetet på värdighet och innehåll.

Artikelförfattarna frågade sig hur jämställdhetsfrågorna skulle komma att avspegla sig på Socialdemokraternas respektive Feministiskt initiativs kongresser (som var samtidigt förra helgen). Man menade att F! skulle försvagas i och med att jag lämnade talespersonsposten och man var skeptisk till att F! skulle kunna formulera en politik som berör breda grupper av kvinnor i deras vardag.

Enda parti som lyfter frågan

Sanningen är den att vi/F! är det enda parti som vågar lyfta just de här frågorna som en helhet, i ett sammanhang, just så som de är i vardagen och verkligheten. De hänger ihop. Obetalt vård- och omsorgsarbete resulterar i mindre betalt arbete. Är du mer borta från jobbet blir du mindre attraktiv för en arbetsgivare. Den som tar mest av föräldraförsäkringen tar också mest av vabb-dagarna och går ner på deltid när tiden krymper. Deltidsarbetande kvinnor fortsätter med vård av frisk man i hemmet när barnen flyttat ut. Det ger inga pensionspoäng!

Det är för att de etablerade partierna inte vågar se samband och sammanhang och tydligen inte heller törs göra upp med det patriarkala tänkandet, som F! finns. Det är just för att formulera den politik som i grunden skulle kunna förändra kvinnors (och i och med det också mäns!) vardag som vi envist fortsätter. Jag med. Nu som styrelseledamot och kommunpolitiker.

Gudrun Schyman (F!)

styrelseledamot i Feministiskt initiativ

fullmäktige- och kommunstyrelseledamot i Simrishamns kommun