Patrik Eriksson, kampanjchef för Greenpeace Sverige, kräver att svensk kärnkraftsindustri skall "ta ett personligt moraliskt ansvar för framtida generationers säkerhet". Det gör kärnkraftsindustrin. De är tvungna till det enligt svensk lag sedan mer än 25 år. Däremot finns det ingen som tvingar Patrik Eriksson och Greenpeace att ta samma slags ansvar för att de under denna tid, med hjälp av vinklade fakta, skrämseltaktik och ibland rena lögner, motsatt sig Sveriges koldioxidsnålaste och renaste kraftkälla: kärnkraften.

I en debatt som den om kärnkraft och dess avfall bör känsloyttringar hållas till ett minimum, medan vetenskap och fakta ges största utrymme. Denna fråga är för viktig för att låta sig svepas med av känslostormar som döljer sakargumenten. Men vi kan ändå inte utan upprördhet känna att Patrik Eriksson och Greenpeace borde sopa rent utanför egen dörr innan de pekar finger åt de människor som ägnar en livstid åt denna fråga och dess lösning.

Patrik Eriksson säger om Svensk Kärnbränslehantering AB att de "lyssnar inte på forskare". Detta står i rak motsats till verkligheten. SKB driver i denna stund forskningsprojekt för att undersöka de påståenden som kritikerna kommit med om förvarsmetoden KBS-3. Bolaget finansierar ytterligare sådana projekt som utförs av utomstående. De forskare som invänt mot delar av lösningen finns med ibland de referensgrupper som ska granska projektens resultat. Patrik Erikssons påståenden och antydningar att SKB inte tar ansvar i denna fråga är närmast att räkna som förtal.

Måste godkännas av tre oberoende instanser

Patrik Eriksson får det att låta som att det är SKB själva som tar beslut om KBS-3 godkänns eller inte. Detta är helt fel. Tre oberoende instanser - Strålsäkerhetsmyndigheten, Miljödomstolen och Regeringen - är de som ger klartecken, inte SKB. Ansökan kommer att nagelfaras av utomstående. Om lösningen inte är bra så kommer detta att uppdagas i granskningen, och drabba SKB med förseningar, fördyringar och förtroendekris. Det ligger i SKB:s högsta intresse att de adresserar all kritik och visar att de har funnit lösningar på dessa påstådda problem.

Samma sak kan dock inte sägas om Patrik Eriksson och Greenpeace. I över 30 år har Greenpeace utmålat kärnkraften som smutsig och avfallsfrågan så gott som olösbar. Detta har varit grunden för organisationens kärnkraftsmotstånd. Nu är SKB på väg att lämna in en ansökan som riskerar att rasera detta. Om KBS-3 godkänns slår kärnkraftsindustrin alla kärnkraftsmotståndare på fingrarna. Helt plötsligt är det då ingen som längre tror på rörelsens påståenden eftersom industrin är de som gav världen en lösning medan motståndarna bara stod bredvid och smutskastade den. Därför ligger det nu - paradoxalt nog - i Greenpeace intresse att KBS-3 inte godkänns, eller åtminstone försenas.

Kärnkraft en stor lokal och global miljövinst

Bättre blir det inte för deras del när livscykelanalyser av svensk kärnkraft visar att det är tack vare den och vattenkraften som Sverige har bland världens renaste energi. Svensk kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid, stoft, svavel- och kväveoxider mer än både vindkraft och solkraft räknat per kilowatt-timme, samtidigt som den använder långt mindre mängd ändliga resurser. Tack vare kärnkraften har Sverige drastiskt minskat sitt oljeberoende från 70-talet, samtidigt som vi stoppade utbyggnaden av de orörda älvarna. Igen är detta - konstigt nog - dåligt för Greenpeace, när den "onödiga" kärnkraften i själva verket har varit, är, och kommer att vara en stor lokal och global miljövinst.

Så när Patrik Eriksson och Greepeace skriver att säkerhet ska gå före egenintressen instämmer vi å det starkaste i detta, och uppmanar dem att ta sina ord på allvar. Säkerhet och miljö måste få gå före allas egenintressen i denna fråga, inklusive Greenpeace egna.

Michael Karnerfors, Lund

Mattias Lantz, Uppsala

Johan Simu, Stockholm

medlemmar i nätverket Nuclear Power Yes Please