I dag, tisdag, firas den internationella kvinnodagen. Även om vi har kommit långt när det gäller jämställdhet får vi inte ta den för given. Det är inte så att alla har ställt upp för målet om ett jämställt samhälle och många har försökt bromsa utvecklingen.

För två veckor sedan deltog jag i en debatt på TV4:s Kvällsöppet för att diskutera om hemmafrun är på väg tillbaka. En ung mamma berättade att hon valde att vara hemma med sina barn i stället för att åka på en resa till Thailand. Jag förklarade att unga kvinnor naturligtvis själva bestämmer hur de vill leva sina liv. Men jag förutsätter att de inte heller klagar om de senare i livet skulle stå som fattig ensamförsörjare om maken/försörjaren dör eller hittar en yngre kvinna.

Det finns dock ett problem med dessa hemmafruar som politiker måste ta ställning till, nämligen de krav de ställer på att vi alla ska vara med och betala för deras hemmafruliv. Vårt välfärdssystem finansieras till stor del med skatt på förvärvsarbete. Mellan välfärden och arbetslinjen finns ett ömsesidigt beroende som i dag erkänns av hela den politiska skalan även om sätten att värna arbetslinjen skiljer sig åt. De unga friska kvinnor som drar sig undan från förvärvsarbete väljer samtidigt att inte bidra till finansieringen av vården skolan och omsorgen. Dessutom har de mage att begära vårdnadsbidrag för att ta hand om barnen, maken och hemmet. Om hemmafruarnas uteblivna skatteinkomster bara tagits från barnomsorgen hade förlusten delvis uppvägs av att hemmafruarnas barn tillbringar mindre tid på förskolan. Problemet är att hela välfärdspaketet blir lidande av att några väljer fritid i stället för arbete.

Ett vackert hem

Man kan förhärliga den tid då barnen kom hem till en mamma som stod i köket och bakade bullar och kvinnornas livsprojekt var ett vackert hem, en nöjd make och välartade barn. Drömmarnas rosenskimmer tilltar allteftersom de kvinnor som var med under hemmafruarnas glansperiod på 1950-talet dör, och inte längre kan berätta om instängdheten och frustrationen över livsprojektets snäva ramar.

Drömmar kan exploateras. 1950-talets hemmafruar förnyade hemmet med påsklöpare av papper och sydde nya gardiner till våren. Dagens hemmafruar har helt andra resurser till sitt förfogande för att försköna tillvaron. Med stigande välstånd öppnar sig en marknad för heminredning, trädgårdsodling och avancerad matlagning. En begränsning hittills har varit att förvärvsarbetande kvinnor haft så liten tid över för detta. Kommersiella krafter har mycket att vinna på att slå undan detta hinder. I dag finns det många familjer som både har råd med hemmafru och dyrbar konsumtion.

Politiker tvingas till större överblick och eftertanke. Sambandet välfärd, arbetslinje och statsfinanser framstår i dag som så tvingande att till och med borgerliga partier verkar ha problem med den nya hemmafrutrenden. Endas KD går helhjärtat hemmafruarna till mötes.

Aldrig släppt sitt grepp

Hemmafrun hägrar men tvåförsörjarfamiljen är än så länge familjenormen i Sverige. Få unga kvinnor ser hemmafruns arbetsuppgifter, omsorg om barn och åldringar, vård av frisk man i eget hem, heminredning, städning, tvätt och matlagning som en livsuppgift som skulle utesluta förvärvsarbete. Men idealet om det perfekta hemmet har aldrig släppt sitt grepp och hemmafruns arbetsuppgifter tillåts än i dag ta så pass stor plats i en kvinnas liv att det kolliderar med heltidsarbete. Detta gäller även kvinnor som inte har barn. Trots internationellt hög förvärvsfrekvens är även svenska sammanboende kvinnor ekonomiskt beroende av sina män. Andelen fattiga är hög bland barnfamiljer med en kvinna som ensamförsörjare liksom bland ensamstående gamla kvinnor.

En socialdemokratisk politik kan inte nöja sig med att vi en gång i tiden, med särbeskattning och barnomsorg, öppnade arbetsmarknaden för hemmafruarna. Vi måste gå vidare mot ett samhälle där förvärvsarbete och omsorg delas lika mellan män och kvinnor.

Omsorgsbördan springande punkten

Den viktigaste orsaken till att svenska kvinnor än i dag arbetar deltid är att kvinnor av tradition tar hand om den obetalda omsorgen. Kvinnan har huvudansvaret för barnen, föräldragenerationen och anhöriga med funktionsnedsättning. Vård av frisk man och drömmen om det perfekta hemmet bidrar till benägenheten att gå ner i arbetstid men omsorgsbördan är den springande punkten. Politiken kan lätta kvinnors omsorgsbörda genom att individualisera föräldraförsäkringen, tillföra resurser till den offentligt finansierade omsorgen om barn och gamla och ge generösare stöd till barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar. Om omsorgsbördan lättade skulle fler kvinnor som redan i dag vill arbeta heltid få möjlighet till detta.

Nalin Pekgul (S)

ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet