Socialdemokraterna söker efter den person som kan ta partiet genom dess kanske värsta kris hittills. Den ledare som väljs borde idealt sett ha en tydlig idé om vad han eller hon vill med partiet, ha modet att driva igenom denna idé liksom förmågan att kommunicera med väljarna.

Men eftersom denna Tony Blair-typ inte tycks finnas just nu kommer resultatet sannolikt bli att kompromisskandidaten Sven-Erik Österberg väljs som en temporär lösning. Risken med denna strategi är naturligtvis att väljarna fortsätter uppfatta socialdemokratin som otydlig och svag. Väljarna kan vara hårda och har sällan överseende med tillfälliga lösningar i väntan på något som komma skall.

En diskussion som socialdemokratin borde ta på största allvar är den om ett eventuellt ledarskifte inom Vänsterpartiet.

Skulle Lars Ohly ångra sig och kliva åt sidan vid kongressen nästa år och Jonas Sjöstedt väljas borde S vara oroliga. Sjöstedt har en förnyelseagenda för Vänsterpartiet och kan locka till sig väljare som traditionellt röstat på S men som i Sjöstedt ser ett intressant alternativ.

Att kopiera Miljöpartiets delade ledarmodell är däremot inte en självklart klok idé. Väljarna associerar detta med MP och i ett annat parti kan den modellen mest leda till otydlighet, liksom till interna konflikter ledarna emellan.

Osentimental hållning

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har varit språkrör så länge som det är tillåtet inom Miljöpartiet och måste nu avgå.

Centralt i valet av efterträdare är att personerna i fråga vill fortsätta styra partiet på den etablissemangsväg som Eriksson och Wetterstrand framgångsrikt styrt in partiet på. Få vill sannolikt gå tillbaka till att vara en alternativ enfrågerörelse. Partiet vill dock kunna få igenom sin politik, och har vanligen ett osentimentalt förhållningssätt till hur detta sker.

De nya språkrören kommer att väljas utifrån sin förmåga att förhandla med andra partier eftersom det är så man driver igenom sin politik. Men med vilka de väljer att förhandla, kan alltså hållas mer öppet.

Språkrören måste även vara mediala med en kommunikativ förmåga då språkrörsrollen huvudsakligen handlar om att fungera som ett slags reklampelare för MP.

Fullblodspolitikern Gustav Fridolin är självskriven som manligt språkrör, kanske matchas han med Åsa Romson som har god förankring inom miljörörelsen.

Har offrat sin själ

På den borgerliga sidan sitter Fredrik Reinfeldt men även Jan Björklund säkert i sina partiledarsadlar. Moderaterna och Reinfeldt har stark medvind, vilket skapat en del bekymmer för övriga tre Allianspartier.

Folkpartiet har klarat sig bäst. Med Björklund har partiet fått en tydlighet som länge saknats, väljarna vet vad FP står för i dag. Värre är det för Göran Hägglund respektive Maud Olofsson att synas på den borgerliga scenen. Båda utgör exempel på partiledare som sålt ut sina partiers själar till förmån för Alliansen och regeringen.

I nuet har väljarna svårt att se vad dessa partier i dag står för. Både Hägglund och Olofsson har lojalt anpassat sig till Alliansens liberala linje. Inom KD blossade diskussionen om Hägglunds ledarskap upp under hösten efter ytterligare ett valnederlag. Vissa menade att Hägglund inte är förankrad i partiet utan agerar på eget bevåg, vilket inte uppskattas.

I diskussionen om Hägglund framfördes Mats Odell som en alternativ kandidat, vilket skulle innebära en mer värdekonservativ hållning. Odell fanns med i spekulationerna när Hägglund valdes, liksom Maria Larsson och Stefan Attefall.

Ett tänkbart scenario är att Hägglund blir kvar på posten ett år till men händer ingenting i ledarskapet och i opinionen kan konsekvensen bli att Hägglund stiger åt sidan. Odell har åldern emot sig, Larsson och Attefall är mer troliga kandidater i ett sådant läge.

KD är dock ett ledarlojalt parti vilket kan betyda att man efter höstens diskussion snällt följer Hägglund i ännu ett val. Men skall partiet överleva hos väljarna måste det hitta en identitet.

Kan kliva av på centerstämman

Det måste även Centerpartiet. Trots de senaste valens bakslag saknas ett uttalat krav på Maud Olofssons avgång men många förutsätter sannolikt att hon själv stiger åt sidan, möjligen på centerstämman i september.

Annie Johansson har spåtts ta över men ingår inte i regeringen som bildades efter valet, vilket kan signalera att så inte sker. Skälet kan vara att Johansson anses för ung och oerfaren. Den mer än tio år äldre Anna-Karin Hatt blev däremot minister, kanske är Hatt den Olofsson lämnar över till.

Oavsett vem det blir måste personen bli mindre Allianslojal och i stället fråga sig vilka Centerpartiet i dag vill vara, annars kommer partiet bara leva kvar med hjälp av stödröstande moderater.

Samarbete kan försvåras

Mycket kan alltså hända på partiledarfronten inför nästa val. Gissningsvis kan svensk politik med dessa skiften bli mer fragmenterad genom att de nya ledarna för V, KD och C kommer att vilja strama upp partiernas profil och tydligare markera skillnaden gentemot alternativen. En konsekvens kan bli att samarbeten försvåras, inte minst inom Alliansen som till stor del fungerat tack vara de fyra nuvarande ledarna.

Börjar KD och C sätta ned foten kan fasaden börja krackelera. Skulle Allianssamarbetet haverera finns dock MP som tänkbar partner för något eller några av de borgerliga partierna där nya språkrör är friare i att starta nya samarbeten. Fridolin deklarerade häromdagen att MP skall hålla fast vid en tydlig liberal linje.

Även den nya S-ledaren kommer sannolikt att vilja lägga sig där majoriteten av väljarna befinner sig och på allvar utmana det nya arbetarpartiet, men troligen primärt utan organiserade samarbeten med andra. Skulle Sjöstedt bli ny vänsterledare måste Socialdemokraterna dock akta sig för att hamna i skuggan av på ena sidan Moderaterna och Vänsterpartiet på den andra. Ledarskiftena kan alltså leda till ökade kontraster i svensk politik och samtidigt än mer samling i mitten.

Jenny Madestam

lektor och forskare vid Stockholms universitet