Sveriges rykte som ekologiskt medveten nation befinner nu på en bottennivå. Vargjakten är givetvis huvudorsaken. Under 2010 avlivades närmare 50 vargar till följd av licensjakt, skyddsjakt och så kallad ”nödvärn” i landet (den illegala jakten oräknad). EU:s kritik mot Sverige är otvetydig. Mycket tyder på att EU:s miljökommissionär Janez Potocnik formellt anmäler Sveriges regering för brott mot EU:s miljölagstiftning.

Trots detta är snart cirkusen igång igen. Med start den 15 januari skall 20 av våra cirka 250 vargar skjutas. Till detta kommer en ökande illegal jakt och en allt mer generös skydds- och nödvärnsjakt som bland annat innebär att det är fullt tillåtet att skjuta en varg som uppträder i närheten av en lösspringade jakthund. Vargjakten är, som alla förstår, ett rent beställningsjobb från jägarlobbyn. I huvudsak handlar det om en önskan att ostört och utan konkurrens få jaga med lösdrivande hund.

I sin iver att tillfredställa så många som möjligt har dock regeringen med Andreas Carlgren i spetsen beslutat att vi skall plantera ut några vargar för att förbättra den genetiska statusen på den sönderskjutna vargstammen. När, hur och var är oklart. Men först skall alltså 20 vargar skjutas! Ingen vet om just de vargar som fälls är genetiskt viktiga eller inte.

Den vargpolitiska cirkusen, med utplanteringar, licensjakt och en allt mer generös skyddsjakt, är alltså en total eftergift åt ett särintresse som har gjort den svenska faunan till sin egen privata angelägenhet. I Sverige spelar jägarlobbyn i en liga för sig när det gäller inflytande och jakten som fritidssyssla har upphöjts till ett överordnat intresse som sätter all annan hänsyn till biologisk mångfald och internationella överenskommelser ur spel.

Frågan är hur länge detta skall få pågå? Är det svenska folket verkligen överens med regeringen om att rätten att få jaga med lös hund är viktigare än en natur präglad av biologisk mångfald, där rovdjuren tillåts spela en viktig och naturlig roll? Jag tvivlar på det. Ett första steg i rätt riktning vore att ompröva det så kallade ”allmänna uppdraget” att sköta delar av jakten och viltvården i Sverige som jägarförbundet fick 1938. Eftersom ”viltvård” ur ett jägarperspektiv fortfarande tycks vara det samma som överdimensionerade klövviltstammar, och där övriga faunan fortfarande betraktas som ”skadedjur”, är ett ifrågasättande av detta uppdrag i hög grad relevant. Om inte annat för att Sveriges rykte som ekologiskt medveten nation skall kunna återupprättas på den internationella arenan.

Gunnar Gillberg

medlem i Naturskyddsföreningen sedan 1972 samt i Sveriges ornitologiska förening och Svenska rovdjursföreningen.