Tänk dig att du tvingats fly från ditt hemland på grund av krig, svält, tortyr eller förföljelse. Efter en lång och farofylld resa till ett säkrare land får du avslag på din ansökan att stanna där. Men du väljer ändå att försöka överleva – i skuggan av samhället. Du tvingas bo på golvet i en verkstad eller i ett skogsbryn och att arbeta för mindre än tio kronor i timmen för en arbetsgivare som utnyttjar och kanske till och med hotar dig. Pengarna som du tjänar skickar du hem till familjen – deras enda chans att få mat på bordet. Du bär ständigt på rädslan att skickas tillbaka och håller dig konstant undan polis och andra myndigheter. Och så blir du sjuk.

I Sverige och Europa pågår just nu en het debatt om immigration och rätten till vård för papperslösa. Behoven är stora och i väntan på en förändring arbetar jag, och många med mig, frivilligt med att hjälpa sjuka, gömda flyktingar.

Papperslösa ofta svåra att nå i tid

På Rosengrenska/Röda Korsets sjukvårdsmottagning för gömda, arbetar allmänläkare, sjuksköterskor, specialistläkare, sjukgymnaster, kuratorer, sexologer, apotekare och tolkar, utan ersättning, för att försöka upprätthålla en vårdapparat för papperslösa lik den som svenska medborgare har till sitt förfogande. Det är inte lätt. Människor som lever utan papper i vårt land är svåra att nå, talar ibland inte svenska och håller sig helst i skuggan. När de väl kommer till oss har det oftast gått så långt att vi med våra begränsade resurser inte kan göra mycket mer än att trösta och smärtlindra.

I ett litet kök i källaren på en lånad lokal någonstans i Göteborg träffar jag mina patienter. Diskbänken är mitt skrivbord och för att få plats med både tolk och patient sätter jag mig på en pall intill kylen. Det blir snabbt varmt i rummet. Utanför dörren hörs gråtande barn – barnen till alla de patienter som söker vård eller annan hjälp hos oss.

På min lista har jag ikväll sju svårare fall och fler lär bli remitterade av allmänläkarna på andra våningen under kvällens tre timmar. Patienternas historier är så olika men alla har på något sätt varit med om saker som det är svårt för mig att ens skriva om. Flera gånger stänger min hjärna av automatiskt. En man i fyrtioårsåldern med tårar rinnande nedför kinderna försöker förklara känslan av att få flera tusen volt elektricitet på genitalier och ögonbryn.

I morse var jag på avdelningen på mitt ordinarie arbete på Sahlgrenska sjukhuset, drack kaffe och ordinerade mediciner – nu är jag i en fuktig cell och ser på när min patient blir torterad.

Nästa patient har en medfödd missbildning i fötterna. Han går på utsidan av fötterna och för varje steg han tar ser man smärtan i hans ansikte. Efter att hans asylansökan avslagits bestämde han sig ändå för att stanna kvar och arbeta i skuggan. Större delen av sin inkomst skickar han med hjälp av bekanta till sin fru och sina tre barn i hemlandet. Ingen vet hur eller var han bor. Vi kan kalla honom för Shafiq.

Shafiq lider av klumpfot. Om han hade fötts i Sverige hade han som barn fått behandling med gips och kirurgisk korrektion. Men Shafiq föddes i Afghanistan och har levt med detta i 30 år. Dessutom har han tagit sig landsvägen från Afghanistan till Sverige med fotsulorna pekandes 90 grader lodrätt! Hans fötter var infekterade och blödande.

Shafiq hade blivit hänvisad från vårdcentral till akutmottagning och från akutmottagning till vårdcentral flera gånger innan han i desperation sökte sig till oss på Rosengrenska/Röda Korset. Allt han var i behov av var smärtlindring och antibiotika.

Efter en lång diskussion med Shafiq förklarade jag att vi inte bara kunde hjälpa honom med smärtlindring men därtill också åtgärda hans missbildning med en rad olika operationer. Han verkade initialt inte förstå faktum att han skulle kunna gå normalt igen men efter en stund slog det honom och hans ansikte lyste upp på ett sätt som inte går att förklara. Inte sedan jag behandlade patienter på jordbävningsdrabbade Haiti hade jag sett ett sådant ansiktsuttryck. Skillnaden var bara att jag var i Sverige – ett av världens rikaste och mest demokratiska länder.

Sahlgrenska tillämpar humanitär linje

Efter varje mottagningskväll har jag en lista på saker jag måste göra för mina gömda patienter. Röntgen, magnetkamera undersökningar, konsultremisser och i vissa fall också operationer. Detta ordnar jag dagen efter på min ordinarie arbetsplats.

Sedan 2006 har Sahlgrenska Universitetssjukhuset jobbat efter en alltmer humanitär linje vad gäller lidande, gömda, patienter. Här får man nu inte avvisa patienter i behov av akut vård. Nyligen tog också primärvården efter. Allt detta sker dock på landstingsnivå och lagen som den nu är skriven främjar ej dessa patienter, leder till lokala tolkningar i frågan och i slutändan till att vissa patienter aldrig får den vård de borde ha rätt till!

Som läkare och medmänniska, med tro på alla människors lika värde och rätt till att må bra, vill jag uppmana Sveriges politiker att enas över en så simpel fråga som att ge vård till alla som befinner sig inom vårt lands gränser. Låt inte pengar och lönsamhetskrav dränka er medmänsklighet – låt alla, oavsett legal status och oavsett vilket län de bor i, få lika rätt till vård – med lagen bakom sig!

Arvin Yarollahi

legitimerad läkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset