I Tyskland konstaterade förbundskanslern Angela Merkel härförleden att projektet multikultur misslyckats. I stället för att underlätta integrationen av landets invandrare har multikultur som den praktiseras bidragit till uppkomsten av parallellsamhällen vilka ytterst underminerar samhällsfriden.

Merkels utsaga och vetskapen om misslyckade integrationsförsök i samtliga europeiska stater ger oss anledning att fråga vad begreppet multikultur innebär. En annan fråga är hur var och en av oss uppfattar begreppet och om våra föreställningar överensstämmer med verkligheten.

Svaret på den sista frågan är i mitt eget fall nej, även om mina egna relationer med muslimska invandrare – såväl i Tyskland, Storbritannien som i Sverige – är mycket positiva. Själv var jag en tidig anhängare av multikulti med en föreställning om ett brokigt och mixat kulturförankrat samhälle, där blandningen mellan exempelvis urbefolknigen och olika invandrargrupper skulle visa sig berikande.

Men i stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer, antingen den är rumsligt eller ideologiskt betingad (en släkt, ett bostadskvarter, en stadsdel, nationalistiska yttringar etcetera).

Process med fyra stadier

Enligt en europeisk auktoritet på temat invandring och multikultur, den holländske forskaren Paul Scheffer, är relationen mellan ursprungsbefolkning och invandrargrupper en process där vi urskiljer fyra stadier: segregation, undvikande, konflikt och förståelse. Scheffer avvisar begreppet multikultur inte bara som en illusion utan som rasism. (Ett annat bättre begrepp vore kanske interkultur.)

Medan man exempelvis i Tyskland – mitt ena hemland – nu befinner sig i konfliktstadiet så är man i Sverige – mitt ursprungliga och andra hemland – kvar på segregationsstadiet där man ofta undviker varandra. Till skillnad från Tyskland är det påfallande lågt i tak när det gäller att diskutera det problem som invandringen är för både ursprungsbefolkning och för invandrarna. I Tyskland däremot hoppas man att genom en intensiv och konstruktiv diskussion, där alltfler tabun nu slängs över bord, att slippa hamna i samma situation som Holland, Danmark och Sverige med ett högerpopulistiskt parti i tyska Förbundsdagen.

Så framhäver exempelvis både tyska familjeministern Kristina Schröder och de tyska lärarförbunden att en omvänd rasism existerar. I många skolor där invandrarungdomar är flertaliga trakasseras och misshandlas tyska och judiska skolungdomar. Detta visas bland annat i en uppmärkammad film av två kvinnliga filmare av tyskt och turkiskt urprung: Kampf im Klassenzimmer (Strid i klassrummet).

Detta är inte hela bilden. Undantagen är många där man hunnit till sista stadiet av förståelse, både i Tyskland och i Sverige. Men så länge stora delar av de invandrade grupperna inte kan svenska språket och inte kan förstå grundlagen och inte accepterar de lagar som gäller här så kommer fientligheten att öka. Den likgiltighet som exempelvis länge utmärkt svenska feminister i samröret med muslimska kvinnor är upprörande. Det har inget med förståelse att göra när man utelämnar unga muslimska kvinnor till bödlar i familj och släkt. Tyska feminister har hunnit längre.

Redan 1991 varnade EU-parlamentarikern Dany Cohn-Bendit – berömd 1968-rebell, grundare av De Gröna och i tjugo år senator för multikulturella angelägenheter i Frankfurt/Main – för det multikulturella samhället som hårt, snabbt, brutalt och utan solidaritet, präglat som det är av alltför stora olikheter.

Parallella samhällen

I Cohn-Bendits efterföljd avvisar också Cem Özdemir, nuvarande partiordförande för De Gröna och själv av turkiskt ursprung, parallella samhällen. Utan undantag måste alla som bor här i landet, framhåller han, anpassa sig till tyska lagar, det tyska rättssystemet och det tyska språket som grundspråk. Socialdemokratiska SPD:s ordförande Sigmar Gabriel uttalar sig på samma sätt.

För tre år sedan publicerade den kända turkisk-tyska juristen och författarinnan Seyran Ates, som själv har utsatts för mordförsök av islamister, sin bok Der Multikulti-Irrtum (det multikulturella misstaget). Även om boken väckte uppmärksamhet är det först nu, då politiken ger integrationsfrågan prioritet, som hoppet finns om en konstruktiv lösning. I första hand handlar det om att integrera – inte assimilera – de invandrare som bor i landet och kämpa för ett ansvarsfullt samhälle. Ty, sammanfattar Ates i sin bok: Multikulti, som det hittills praktiserats, är inget annat än organiserad ansvarslöshet.

Lisbeth Lindeborg

statsvetare (fil dr) skribent