För tillfället har personspekulationerna inom den krisande socialdemokratin tagit över all uppmärksamhet. Vadhållningsbolagen ger odds. Varenda ledarsida liknar den inre monologen hos en headhunterkonsult, anlitad för att lösa SAP:s ledningsproblem. Själva medialiseringen av denna kris utraderar de sista resterna av idépolitik ur S-debatten.

När sådana som jag hävdar att en lång period av mittenanpassning från den europeiska socialdemokratins sida nått vägs ände och slutat i valnederlag och rena kollapser – ja, då bemöts man regelmässigt med idiotkommentaren: ”Jaha, så du vill att rörelsen ska gå åt vänster?” I nästa andetag antyds att man vill omstöpa partiet till ännu ett Vänsterparti.

Men det betyder att en lång reformistisk tradition är glömd. Få saker är nämligen så fascinerande att studera som ledande (S)-politiker när de diskuterar ideologi. För även när socialdemokrater varit framgångsrika och talat om ideologi på ett djuplodande sätt, finns där alltid en tvetydighet. Det är själva reformismens tvetydighet. Ständigt tvingas den uppfinna sin egen dialektik kring höger och vänster. En Willy Brandt eller en Olof Palme fångade periodvis uppmärksamheten hos sin tids mest avancerade vänsterideologi, samtidigt som de aldrig svek sin pragmatism. De visste att om de gjorde det, skulle de stora väljarmassorna aldrig lita på dem.

När Per Albin Hansson lanserade folkhemstanken uppfattades det i efterhand som ett entydigt farväl till socialismen. Men läser man hela folkhemstalet inser man att det är mer radikalt än vad Vänsterpartiet i dag förmår uttrycka: Där talas om arbetarens makt över produktionen och det ekonomiska fåtalsväldet. När Erlander och Palme på sextiotalet talade om det starka samhället rymde det en gnista av en ursprunglig socialistisk tanke – samtidigt som det attraherade folk långt in i tjänstemannagrupperna.

Idépolitiska vitaliteten dog ut

Under det Feldska åttiotalet och det Perssonska nittiotalet dog det mesta av denna idépolitiska vitalitet; kanske kostade den för mycket. De två senaste valrörelserna har partiet stått berövat all inre idépolitisk dynamik. Därför är nu läget det att varje liten föreslagen radikalisering av partiets politik genast demoniseras som vänster i den ytligaste av alla meningar. Samtidigt har ordet förnyelse sedan länge blivit ett kodord för högervridning.

Så vad göra? Veckan efter valet slumpade det sig så att inom loppet av ett par dagar höll såväl brittiska Labours då precis nyvalde ordförande Ed Miliband och tyska SPD:s rätt så nyvalde ordförande Sigmar Gabriel två viktiga tal. De markerade ett farväl till den tanklösa mittenorientering – The Third Way och Die Neue Mitte – som till slut sög märgen ur deras två partier. Men vad var talen ett Ja till? Framförallt innebar de ett Ja till den där dialektiken mellan vänster och höger som definierar en framgångsrik reformism.

En grundtanke hos Gabriel är att den berömda ”mitten” i politiken inte är en gång för alla given – den måste skapas och erövras, och det måste ske från vänster. Något liknande kan sägas om Milibands hållning, vilket varit synligt redan i tal han höll för flera år sedan. Utmaningen de båda (som bägge symptomatiskt nog har ett förflutet som miljöministrar) ställs inför är alltså inte att försöka tillfredsställa värderingarna hos en väljarkår som borgerligheten fostrat fram under några decennier – utan att väcka andra sidor hos denna väljarkår.

Generell välfärd är fortfarande den samhällsidé som bär tvärs igenom den stora väljarkåren och långt in i mitten, men då måste den formuleras som rättigheter och framförallt som makt över det egna livet och i samhället. En generös a-kassa och sjukförsäkring gynnar inte bara dem som drabbas av problem, utan stärker hela löntagargruppens maktposition i samhället.

Generell välfärd räcker inte

Men det räcker inte. En av de stora men ständigt uppskjutna frågorna är emancipationen av arbetslivet. Varje dag förminskas människor på sina arbetsplatser. Vi är allihopa mer avancerade än de arbetsliv vi stängts in i – men det är bara på fritiden vi tillåts manifestera det. Och där är de borgerliga och privatiserade drömmarna vägledande. Sjukförsäkringen diskuteras exempelvis helt isolerat från det alltmer hårda och slimmade arbetsliv som inte tillåter minsta skavank hos de anställda. Ändå är ju den intressanta positionen denna: okej för litet hårdare regler, men då behövs också ett långt mer tillåtande arbetsliv!

Att på område efter område ställa frågorna så, och inse att de rör vid såväl arbetar- som medelklass, innebär att söka en ny dialektik kring vänster och höger. Det är det socialdemokratin måste göra – eller dö.

Göran Greider

vänsterdebattör

chefredaktör för Dala-Demokraten