För ett år sedan var klimatfrågan på allas läppar. Världen skulle äntligen få till ett globalt klimatavtal med den skärpa som klimatkrisen kräver. I dag är situationen helt annorlunda. Få talar om klimatet och frågan fick inte ens plats i riksdagsvalet. EU:s och Sveriges strategi att låta USA ta på sig ledartröjan föll pladask i Köpenhamn. USA hade för lite konkret att komma med. Köpenhamnsackordet hade ingen legal tyngd. Man klippte och klistrade ihop ländernas nationella utsläppsmål utan förhandling och bindande åtaganden. De nu framlagda målsättningarna kortsluter det egna beslutet om att begränsa den globala temperaturökningen till maximalt två grader.

Samtidigt fortsätter klimatförändringarna med oförtruten styrka. 2010 är det varmaste året sedan mätningarna började och de dramatiska väderfenomen som kännetecknar klimatförändringarna fyller löpsedlarna med skrämmande rubriker – Ryssland, Pakistan, Grönland – utan att en tydlig koppling till klimatet görs. Samtidigt talar allt fler om högst 1,5 grader som kritisk gräns.

Inför förhandlingarna i Cancún, Mexiko, är nu världssamfundet tillbaka på ruta ett, samtidigt som viktiga år gått förlorade. Utifrån u-ländernas, Kinas och miljörörelsens tydliga krav sedan flera år är nu Kyotoprotokollet åter i fokus. Det är bra, eftersom detta är det enda legalt bindande ramverk vi har för i-ländernas minskningar. Det gäller nu för EU att återta ledarskapet och kraftfullt verka för Kyotoprotokollets fortsättning – och skärpa sina egna ambitioner.

Parallella förhandlingar

Lika viktigt som Kyotoprotokollet är det parallella förhandlingsspåret om hur u-länderna skall kunna ställa om till fossilfria samhällen, anpassa sig till klimateffekterna och samtidigt skapa välstånd hos sina befolkningar. Här deltar alla länder, inklusive USA och Kina. Sedan Köpenhamnsmötet har både de problematiska Köpenhamnsackorden och mer ambitiösa och långtgående målsättningar förts in i förhandlingstexten. Skulle man konsekvent välja de bästa alternativen som nu förhandlas skulle det kunna bli ett mycket starkt och ambitiöst avtal. Motsättningarna är dock enorma. Även här måste Sverige och EU visa ledarskap och ompröva sin politik.

Det kommer knappast att bli något nytt samlat klimatavtal i Cancún, men det kan ske betydande framsteg inom vissa områden, med då måsta alla parter göra allt som står i deras makt.

Det viktiga frågorna som regeringen och EU bör driva för att få framgång i Cancún är:

1. Ett omedelbart beslut om att minska de egna utsläppen i EU med 30 procent till 2020 oavsett vad andra länder gör (i Sverige är det märkligt tyst i denna fråga, jämfört med t ex Frankrike och England) och inom kort skärpa minskningen till minst 40 procent inom EU.

2. Ett tydligt beslut om att förhandla klart Kyotoprotokollets nästa period 2012-2017. Det är viktigt att de i-länder som tar ansvar går vidare med ett ambitiöst avtal om bindande utsläppsminskningar. Dessutom måste existerande kryphål effektivt täpps till – annars kan i-länderna i praktiken öka sina utsläpp.

3. Pengar för att skydda regnskogen bör avsättas i en fond som har till yttersta syfta att stödja arbetet med att få till en fungerande skogspolitik och väl fungerande lokal förvaltning, i stället för att bara se skogen som ett kollager. Det är viktigt att mötet i Cancún tydligt markerar mot att ta in kolsänkorna från regnskogen i utsläpphandeln. Annars går vinningarna från skogen förlorade genom kvittning mot fortsatta utsläpp i den rika världen.

4. Ökning av kolsänkor får inte jämställas med minskning av fossila utsläpp. Det är och bör förbli två olika valutor. Tillförseln av fossilt kol till biosfären hotar, trots sänkor, förr eller senare att hamna i atmosfären.

5. Omfattande finansiering för att möjliggöra för u-länder att skydda regnskogen, upprätta anpassningsprogram för att klara de klimatförändringar som inte går att undvika och investeringar i klimatvänlig teknologi för att skapa fossilfria samhällen. Det duger inte att, likt Sverige, dubbelräkna biståndet. Skall förlamningen i förhandlingarna brytas, måste de rika länderna lägga upp nya, verkliga pengar på bordet, minst några hundra nya miljarder dollar per år, förmodligen mer.

6. Nya visioner och förlösande vinn-vinn strategier behövs. Alla länder behöver ifrågasätta sin rådande utvecklingsmodell. Sverige skulle kunna ta initiativ till en global strategi för att genomföra FN-förslaget om en global Marshallplan och globala så kallade feed-in–tariffer för förnybar energi i utvecklingsländer. Genom ett pilotprojekt med tydlig tidsbegränsning och gemensamma mål kan ett sådant samarbete mellan länder i Nord och Syd visa hur man kan tackla såväl fattigdoms- och utvecklingskrisen som klimatkrisen. Det kan bygga ett nytt förtroende mellan fattiga och rika länder och driva ner kostnaden för förnybar energi över hela världen. Projektet kan skalas upp till FN-nivå efter några år.

Svante Axelsson

generalsekreterare, Naturskyddsföreningen