Kommunstyrelsen hänvisar till att det inte finns vetenskapliga bevis för att sprututbytesprogram fungerar. Är detta verkligen sant? Det beror på vilka studier man väljer att läsa, hur man väljer att tolka de studier som finns och om man litar mer till organisationer som har en ren narkotikapolitisk agenda, än till nationella myndigheter som anser att detta i första hand är en folkhälsopolitisk fråga. Göteborgs kommunstyrelse gör alltså en helt annan tolkning än WHO, UNAIDS, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Statens Folkhälsoinstitut samt flera andra företrädare för beroende- och infektionssjukvård, och är inte heller beredd att öppna upp för en diskussion. Varför denna ovilja till dialog?

Vi har olika kompetenser och ser olika delar av problemet och vi borde kunna ha en dialog utifrån att vi gemensamt vill motverka drogmissbruk och smittspridning.

Resultat från den studie av hiv-utbrottet i Stockholm som nu presenteras visar att det är för sent att starta preventiva åtgärder när ett utbrott redan startat. Preventiva åtgärder måste finnas på plats i förväg och sprutbyte är en viktig del av ett sådant preventionsprogram.

Göteborgs Stad har dragit sig ur tidigare försök att diskutera möjligheterna till att ha en beredskap för att införa sprututbytesprogram med förklaringen att vi inte behöver detta, eftersom vi inte har sett någon större spridning av blodburna infektioner bland missbrukare hittills. Man anser inte att det som redan hänt i Stockholm och Helsingfors, med snabb spridning av hiv bland injektionsmissbrukare, kan inträffa här i Göteborg. Vi delar inte denna uppfattning.

Vi når för få droganvändare i dag

Vi når i dag för få droganvändare, uppskattningsvis mindre än en tredjedel, med regelbunden testning för hepatit och hiv för att säkert kunna uttala oss om hur spridningen av dessa sjukdomar ser ut i denna grupp. Det finns flera droganvändare i vår region som har hiv och är föremål för många olika insatser från både sjukvård, smittskydd och socialtjänst. Studier visar att nästan två tredjedelar av droganvändarna delar nålar/pumpar med varandra. Hepatit B-utbrottet under hösten 2009 där vi, genom aktiv smittspårning, hittade flera fall med spridning via sprutdelning, visar också att så är fallet.

Grundprincipen för smittöverföring via sprutor är helt klar: Rena sprutor sprider inte smitta. Ju fler intravenösa droganvändare som använder rena sprutor, desto mindre blir risken att smitta överförs.

Det allra bästa vore förstås att ingen använde droger, men där är vi inte. Flera av oss träffar dagligen narkotikaberoende patienter. Tillgången på rena sprutor har inget med orsaken till narkotikaberoende att göra. Däremot kan ett sprututbytesprogram vara ett sätt att möta patienter med ett tungt beroende som annars undviker kontakt med vård och myndigheter.

Det görs i dag många insatser inom olika verksamheter, men vi kan göra mer. Införandet av hälsomottagningar med möjlighet till sprututbyte är en utvidgning av detta arbete och ska inte sättas i något slags motsatsförhållande. En hälsomottagning med möjligheter till sprututbyte ger upphov till en ökad kontaktyta med droganvändare, där själva sprututbytet inte bara minskar risken för smittspridning utan också fungerar som en morot för att få missbrukarna att komma till mottagningen.

Dialog nödvändig

Vi behöver ha en dialog. Politisk eller personlig övertygelse måste kunna tåla att diskuteras liksom det vetenskapliga underlaget. Att inte våga ha en dialog kring detta kan inte gagna någon, allra minst de som är mest utsatta.

Ett sprututbyte ska inte ses om en isolerad företeelse, utan som en del i ett brett omhändertagande av droganvändare där det främsta syftet är att de ska komma ur sitt missbruk. Så länge man inte förmår bryta sitt missbruk anser vi att allt ska göras för att man ska lida så liten skada som möjligt. Det handlar om allas rätt till en god vård.

För oss är detta en fråga om en människosyn där alla är lika mycket värda. Hur många fall av hiv eller hepatit måste inträffa innan frågan om sprututbyte på allvar ska kunna diskuteras med Göteborgs Stad? Vi vill inte veta. Vi vill inte vänta.

May Axelsson

enhetschef Vårdcentralen Hemlösa

Eva Edin

överläkare, Järntorgsmottagningen, medicinskt ledningsansvar Narkomansjukvården, Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Magnus Gisslén

Hiv-ansvarig överläkare, docent Infektionskliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Karin Stenqvist

regionöverläkare med ansvar för prevention av STI och hivprevention i Västra Götaland

Karina Stein

enhetschef avd 369 och Substitutionsverksamheten, Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Ann Söderström

smittskyddsläkare, Västra Götalandsregionen