Svenska chefredaktörer hänvisar ofta i svepande ordalag till att allmänintresset kräver att en viss kategori av brottslingar namnges i pressen. Vad som är av sådant allmänintresse växlar över tiden på ett tankeväckande sätt.

På 1970-talet började narkotikahandeln framstå som en speciellt samhällsskadlig och förkastlig form av brottslighet. GP var en av de första tidningarna i landet som hade en stor artikelserie om narkotikans väg till Sverige och pressen började vid denna tid namnge personer som dömdes för grova narkotikabrott; denna brottskategori kom att i pressetiskt hänseende inta en särställning.

Samhällsklimatet förändrades på 1980-talet och vi fick en annan typ av brottslighet som i den allmänna debatten ansågs speciellt förkastlig, nämligen skalbolagsplundrare, nolltaxerare och extrema skatteplanerare. Välsituerade manschettbrottslingar kom att bli en särskilt exponerad grupp i medierna.

Det allmänna rättsmedvetandet förändrades och på 1990-talet fick vi kraftiga debatter om två helt skilda brottskategorier som båda ansågs speciellt klandervärda: pedofiler och nynazister som gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Inte minst nynazisterna och MC-klubbarnas kriminella nätverk fick finna sig i att namnges i tidningarna.

Kring år 2000 toppades listan över förkastliga aktiviteter av pensions- och bonushungriga direktörer, vilka utnyttjade både lagliga och olagliga metoder för att på ett stötande sätt berika sig själva.

Nästa länk i denna kedja

För några år sedan ställde jag i boken Ansvarige utgivaren – Diktator eller syndabock? frågan vad som skulle kunna bli nästa länk i denna kedja. Vilken typ av brottslighet kommer nu att föranleda folklig indignation och bli föremål för sådan rättspolitisk debatt att redaktionsledarna drar slutsatsen att allmänintresset ökat i sådan grad att namnpubliceringar är motiverade?

Varje tidningsläsare skulle här kunna framföra sin egen teori. För egen del trodde jag att korruption, mutor och grova tjänstefel blir nästa kategori av brott som kommer att uppröra och leda till namnpubliceringar.

Hittills har jag inte blivit sannspådd. Visserligen har många fall av allvarliga tjänstefel, bestickning, korruption och mutor avslöjats, men gåtfullt nog tycks medierna inte inse – och anse – att detta är en speciellt samhällsskadlig och förkastlig brottslighet.

I ett annat land med starkare nationell identitet hade avslöjandet att immigrationstjänstemän sålt medborgarskap och pass till grovt kriminella ha framkallat häftiga reaktioner – och namnpubliceringar i pressen. Likaså skulle avslöjandet att fångvakter överlämnat mobiltelefoner och vapen till intagna ha betraktats som ett exempellöst svek mot kollegerna, som utsattes för livsfara, och mot samhället i stort.

I Göteborg sväller muthärvan. Om det kommer fällande domar borde de skyldiga namnges i medierna, även om påföljderna inte blir så omfattande som vad enligt tidigare pressetisk praxis krävs för identifiering.

Den svenska avdelningen av Transparency International har nyligen hävdat att korruptionen i Sverige ökar och att detta hot måste tas på större allvar än hittills. Javisst, jag håller med om det och ett sätt för medierna att ta korruptions- och mutbrott på större allvar är att i ökande utsträckning namnge de skyldiga. Det skulle också tvinga dem som överväger att begå sådana brott att ta saken på större allvar.

Pär-Arne Jigenius

tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för GT respektive Göteborgs-Posten, allmänhetens pressombudsman, PO, samt gästprofessor i journalistik vid Göteborgs universitet.