Nu har den svenska debatten om organdonation och transplantation spårat ur. Droppen är den smaklösa rubriken på GP:s ledarsida (19/10) som använder uttrycket gamar om företrädarna för transplantationsverksamheten – särskilt utpekas transplantationskirurgerna. GP är inte ensamma om denna låga debattnivå, liknande tongångar har framförts från ett antal andra debattörer. Vi som med stort engagemang ägnar oss åt att behandla dessa svårt sjuka patienter som behöver donerade organ, blir förstås både ledsna och arga. Även patienterna och de människor som uttryckt sin vilja att donera har all anledning att känna sig kränkta av ett sådant språkbruk.

Grundproblemet och upprinnelsen till debatten är den låga och sjunkande tillgången på donerade organ i vårt land. Detta trots att en överväldigande majoritet av svenska folket är positiva såväl till transplantation som till att själva donera organ. GP hävdar att vi transplantationskirurger nu kräver en lagändring som möjliggör behandling av patienter enbart för att de skall kunna donera – det stämmer inte.

Ansvaret för identifiering och omhändertagandet av den möjlige donatorn och dennes anhöriga vilar helt på landets intensivvårdsavdelningar. För oss transplantationskirurger är rågången kristallklar: vi tar enbart hand om de donerade organen och mottagaren – andra ansvarar för donatorn. För att tydliggöra detta har vi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset en separat donationsenhet, som är helt skild från transplantationsenheten. Observera att Bengt-Åke Henriksson, som i GP:s nyhetsrubrik felaktigt benämndes transplantationsforskare, inte är knuten till transplantationsenheten – han är intensivvårdsläkare anställd på Donationsenheten! Det är intensivvårdsläkarna som i sitt arbete har problem att tolka den lagstiftning som reglerar donationsverksamheten.

I princip samma lagstiftning

Vi som arbetar inom transplantationskirurgin har tidigare försökt hålla oss utanför denna debatt, eftersom vi av många ansetts jäviga i donationsfrågor. Men när vi nu anklagas för att vara gamar, framför vi våra synpunkter. Man kan börja med att fråga sig varför andra länder, som exempelvis Spanien och Norge, har betydligt högre donationsfrekvens. Är det främsta skälet att de har en annan transplantationslagstiftning som tillåter behandling enbart i donationssyfte? Svaret är nej. Spanien, som är världsledande på området, har i princip samma lagstiftning som Sverige.

Vi tror att skillnaden mellan Sverige och länder med högre donationssiffror främst har två orsaker; dels har många andra länder satsat stora resurser på en bättre organisation för omhändertagande av donatorn och dennes anhöriga, dels har intensivvårdsenheterna i Sverige successivt glidit mot annorlunda regler och policy för avbrytande av medicinsk behandling vid svåra hjärnskador.

I Spanien har man inrättat en separat organisation med sjukvårdspersonal som enbart har till uppgift att ta hand om den möjliga donatorn och dennes anhöriga när ett dödsfall är konstaterat. En viktig faktor anses vara att anhöriga inför sitt svåra beslut får samtala med personal som har god vana, kunskap och utbildning i donationsfrågor. Denna professionalisering av verksamheten tredubblade på kort tid Spaniens donationssiffror.

Alla läkare, såväl i Sverige som utomlands, lär instämma i den etiska principen om att till synes meningslös livsuppehållande behandling kan eller bör avbrytas. Lagstiftningen stöder också detta. Men detta kan väl inte vara något problem för donationsverksamheten – den frågan uppstår väl inte förrän efter dödsfallet är konstaterat?

Orimliga konsekvenser

Jo, det finns ett problem; organ kan nämligen bara tas tillvara från människor som dött på grund av upphävd cirkulation i hjärnan och samtidigt ligger i respirator och har bibehållen blodcirkulation till resten av kroppen. Om man då avbryter behandlingen och stänger av respiratorn innan döden har konstaterats, är organen i princip oanvändbara! Rutinen i Sverige och i andra länder är därför att man fortsätter att behandla patienten tills undersökningen av hjärnans cirkulation är klar – det vill säga dödsdiagnosen är säkerställd. Det rör sig oftast bara om några timmar/dygn.

På senare tid har detta förfarande ifrågasatts av en del intensivvårdsläkare i Sverige. En del hävdar nu till och med att det strider mot såväl lag som läkaretik att vänta på dödsdiagnostiken (undersökning av hjärnans cirkulation), i stället anser de att respiratorn måste stängas av omedelbart när man bedömer läget som hopplöst. I konsekvens med detta skulle man i princip tvingas lägga ner hela transplantationsverksamheten i Sverige – vilket förstås är orimligt! Det innebär att vi i så fall, som enda moderna land i världen, driver lagtolkning och förment etiska principer så in absurdum att befolkningens vilja att donera organ inte går att uppfylla!

Det är detta som intensivvårdsläkarna, Socialstyrelsen och socialministern snarast måste ta tag i. Vi tycker att det borde räcka med ett enkelt klarläggande eller en föreskrift. Vi transplantationskirurger, som företräder patienterna som väntar på nya organ, kan bara hoppas på att sunt förnuft får råda.

Lars Mjörnstedt, Bengt Gustafsson, Markus Gäbel, Gustaf Herlenius, Åsa Norén, Magnus Rizell, William Bennet, Göran Dellgren, Ulf Kjellman, Michael Olausson, Per Lindnér, Christian Cahlin, John Söfteland, Styrbjörn Friman, Niclas Kvarnström, Malin Sternby Eilard

samtliga är transplantationskirurger vid Transplantationscentrum Sahlgrenska Univeritetssjukhuset, Göteborg