I dag är det den internationella donationsdagen. Under veckan har det funnits reportage i GP kring organdonation och transplantation. Men på ledarplats i tisdagens GP (19/10) under den pågående donationsveckan i Sverige riktar tidningens ledarskribent allvarliga misstankar mot en etablerad verksamhet inom hälso- och sjukvården. Det sker under rubriken: Varning för gamar!

Den etik som ligger till grund för organdonation och transplantation i Sverige bygger på fem verb: att ta, att ge, att ta emot, att ta ställning och att ta tillvara.

Ingen som arbetar med organdonation och transplantation är främmande för etiska värden och den värdekonflikt som föreligger i all verksamhet, som berör organdonation och transplantation. Den lever vi dagligen med tillsammans med patienter och anhöriga. Medicinskt är organdonation en förutsättning för transplantation. Existentiellt är organdonation och transplantation två helt olika världar.

Frågan om organdonation kan bli aktuell när en människa drabbas av plötslig och oväntad död, där familjen överraskas av ond, bråd, för tidig död och därmed akut sorg. Inför transplantation väcks såväl hos patienten som hos familjen förhoppningar om ett fortsatt liv trots livshotande sjukdom eller möjligheter till en avsevärd förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet vid icke livshotande tillstånd.

Mot bakgrund av denna värdekonflikt bär intensivvården ansvaret för vård och behandling av patienter som kan bli donatorer. Transplantationsverksamheten har ansvaret för vård och behandling av patienter som behöver organ för transplantation.

Att ta, att ge och att ta emot

Att ta något från en annan människa utan att fråga henne är stöld. Man behöver inte vara bekännande kristen för att stämma in i budordet: Du skall inte stjäla. Detta gäller våra ägodelar och i ännu högre grad våra kroppsdelar.

Om en människa däremot vill ge mig något, kan jag med gott samvete ta emot detta från henne. Regelverket kring samtycke till organdonation bygger på respekt för donatorn – att han vill donera. Detta utreds noggrant vid varje organdonation. Vi får inte ta – men vi får inom hälso- och sjukvården ta emot den gåva en människa vill skänka efter sin död i form av organ för transplantation och ge den vidare till svårt och kroniskt sjuka patienter, som därmed får hjälp till ett nytt liv.

Denna samtyckesregel bygger även på respekt för den människa som behöver ta emot ett organ från en död människa. För en transplanterad patient är det viktigt att både veta och känna, att hon har fått en möjlighet att leva vidare – tack vare en annan människas generositet och inte på en annan människas bekostnad.

Att ta ställning

Avsikten med donationsveckan är att påverka människor att ta ställning till organdonation redan under sin livstid – genom att tala med sina närmaste, genom att skriva under ett donationskort eller genom att anmäla sig till donationsregistret. Aktuella undersökningar visar att donationsviljan är stor. 88 procent av svenska folket är positiva till organdonation.

Om jag vill donera mina organ för transplantation är en existentiell fråga för varje människa att ställning till om det skulle bli aktuellt.

Om jag kan donera mina organ för transplantation när jag dör är en medicinsk fråga för ansvariga läkare att ta ställning till när det blir aktuellt.

Att ta tillvara

Den avgörande medicinsk-etiska frågeställningen är hur vi inom hälso- och sjukvården kan ta vara på människors vilja att donera utan att förlora respekten vare sig för döendet och den döda kroppen eller för hälso- och sjukvårdens möjligheter att ge patienter som väntar på organ en större möjlighet till ökad överlevnad och förhöjd livskvalitet.

Mot den bakgrunden blir det en viktig fråga hur hälso- och sjukvården kan ta vara på denna stora generositet hos svenska folket att hjälpa varandra vid kroniska eller livshotande sjukdomstillstånd. Tack vare den medicinska kunskapsutvecklingen med ett snabbt och professionellt omhändertagande har hälso- och sjukvården lyckats att komma tillrätta med mycket av ond, bråd död. Många patienter med svår hjärnskada räddas tillbaka till livet. Därför blir det inte så många tillfällen, där patienter dör under sådana omständigheter att organdonation kan bli möjlig.

Med tanke på svenska folkets ställningstagande i flera opinionsundersökningar för organdonation är det viktigt att hälso- och sjukvården kan ta tillvara organ för transplantation. Frågan uppstår därför om ett beslut om intensivvård även vid en utsiktslös prognos för patienten kan vara medicinskt möjligt och etiskt försvarbart – inte bara med tanke på bristen på organ för transplantation utan framför allt på grund av respekt för en människas innersta och yttersta vilja: att donera sina organ för transplantation.

Den grundläggande etiska frågan är om detta kan betraktas som vård inte enbart för andra människors skull, utan framför allt för patientens skull – eftersom donationsförberedande behandling sker för att kunna uppfylla patientens vilja att donera – om det visar sig att patienten både vill och kan donera sina organ. Svenska Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik har i ett uttalande uttryckt önskemål om en översyn av regelverket för organdonation för att hälso- och sjukvården skall kunna ta vara på människors vilja att donera. Jag instämmer i detta önskemål och uttalande.

När GP på ledarplats och som ledande tidning i Göteborg, där Skandinaviens största transplantationscentra ligger, på felaktiga medicinska grunder och med bristande kunskap om de etiska värden som ligger till grund för verksamheten går ut och misstänkliggör en etablerad verksamhet inom hälso- och sjukvården tar man på sig ett stort ansvar – för allmänhetens inställning till organdonation och för hälso- och sjukvårdens möjligheter att ta vara på människors generositet att hjälpa varandra med bevarad respekt för både livet, döendet och döden.

Daniel Brattgård

sjukhuspräst, sakkunnig etik

Etiskt forum, Sahlgrenska universitetssjukhuset

sakkunnig ledamot, Statens Medicinsk-Etiska Råd