I den partipolitiska debatten inför valet ligger fokus på skolresultat och kontroll av elever och lärare. Förslag om betyg, redovisningsskyldighet och lärarlegitimation kombinerat med talet om att skapa en svensk skola i världsklass. I stort är debatten bekymmersam i sin ensidighet, eftersom viktiga frågor om kunskap, skola och samhälle faller utanför agendan liksom konsekvensanalyser av den tidigare förda skolpolitiken.

Vid början av 1990-talet initierades en rad radikala skolpolitiska beslut. Det svenska skolväsendet avreglerades och decentraliserades och antalet fristående skolor ökade. Införandet av skolpeng i kombination med ökad valfrihet skulle ge föräldrar, barn och ungdomar större möjlighet att välja de skolor som passade dem. Ökad flexibilitet och konkurrens skulle ge skolorna möjligheter att utvecklas. Informationssystem skapades för att öka kvaliteten i beslutsfattandet. Dessa förändringar genomfördes med förhoppningar om ett innovativt och effektivt skolväsende som skulle göra Sverige framgångrikt i den internationella konkurrensen.

Enda vägens politik

Liknande beslut genomfördes i många länder och har studerats i olika undersökningar. Jag väljer för enkelhetens skull ett par som jag själv hållit i. I en studie byggd på analyser av utbildningspolitiska dokument och på intervjuer med ledande politiker i tio länder erhölls en bild av argumenten för de beslut som fattades. En av slutsatserna var att omstruktureringen sågs som nödvändig av skolpolitikerna i dessa länder, givet det ekonomiska läget och den växande globala konkurrensen. Varken i Sverige eller i andra länder såg beslutsfattarna några alternativ till vad som måste göras. (Lindblad & Popkewitz: Educational Restructuring. International Perspectives on Travelling Policies. Greenwhich: 2004.)

I en påföljande studie med fokus på lärares yrkesverksamhet kunde vi se hur europeiska länder har rört sig åt samma håll med likartade åtgärdspaket under de senaste decennierna. Viktigt att notera är att för lärarna i dessa länder var det arbetet med elever och föräldrar som var betydelsefullt. Omstruktureringens åtgärder sågs ha ringa inflytande på denna komplexa verksamhet där såväl skolresultat som lärarstatus skapas. (Goodson & Lindblad: Professional Knowledge and Educational Restructuring: European Perspectives. Rotterdam: i tryck.)

Sammantaget menar jag att dessa internationella undersökningar visar på en fatalism inom skolpolitiken (det finns inga alternativ) parat med en begränsad insikt i kärnverksamhetens villkor i skolans värld.

Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat:

* Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901).

* Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar (www.iea.nl och www.pisa.oecd.org).

* Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället.

Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresultat och betyg. Det finns informationsunderlag och analyser av detta, se till exempel Skolverkets Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? (www.skolverket.se), där flera pedagogikforskare bidragit med betydelsefulla studier. Men sådana analyser har anmärkningsvärt nog ignorerats under lång tid av dem som har det politiska ansvaret.

Under de senaste 15 åren har den skolpolitiska debatten mer och mer kommit att handla om redovisning och kontroll av individer. Det finns föga av diskussioner av skolarbetets möjligheter och meningsfullhet i dagens samhälle. Tidigare politiska åtgärder (till exempel avreglering och marknadisering) är inte föremål för större eftertanke. Det nya utbildningslandskap, vilket växer fram med exempelvis övernationella organisationer och multinationella utbildningsföretag som viktiga aktörer, diskuteras inte. Och därmed inte heller viktiga aspekter av skolpolitikens möjligheter och begränsningar i en förändrad värld.

Obetänksamhet och ignorans

Sammantaget har jag svårt att se att de utbildningspolitiska åtgärder som dominerar dagens diskussioner skulle kunna leda till en skola i världsklass. Valdebatten kännetecknas snarast av obetänksamhet och ignorans. Det behövs genomgripande analyser av de frågor som ett utbildningssystem måste hantera – exempelvis rörande kunskapsbehov och skolarbetets organisering och meningsfullhet. Eftertänksamma prövningar av alternativa möjligheter krävs i stället för obetänksam handlingskraft vid skapandet av en skola för framtiden!

Sverker Lindblad

professor i pedagogik, Göteborgs universitet, president European Educational Research Association 1998-2001