Att det tidigare neutrala och alliansfria Sverige över huvud taget ställde upp i USA:s ”krig mot terrorismen” var en följd av den allmänna katastrofstämning som rådde efter 11 september. Men när vi nu skriver 2010 och kriget fortfarande pågår, med allt ödesdigrare konsekvenser för den afghanska befolkningen och samhällsstrukturen, är det sannerligen dags att stanna upp och säga: Stopp och belägg!

Beslutet att invadera Afghanistan var måhända begripligt i den uppjagade situation som rådde hösten 2001. Men det är nu dags att vända blad och ändra politik. Detta är nämligen ett krig som över huvud taget inte kan vinnas.

Afghanerna kommer aldrig att acceptera att inte vara herrar i sitt eget hus. De har aldrig gjort det tidigare i historien och kommer inte att göra det denna gång heller. Ju mer USA och dess allierade biter sig fast i landet, desto kraftigare blir bara det afghanska motståndet. Och desto fler människor kommer att dö. Framför allt civila.

Civila offer ökade kraftigt

För det är ju så i dagens moderna krig, att det främst är civilbefolkningen som drabbas. Den italienske kirurgen Gino Strada, grundare av hjälporganisationen Emergency som bedriver sjukvård i krigsdrabbade länder, brukar framhålla att 90 – 95 procent av dem som i dag dödas i krig är civila. Det gäller även Afghanistan, där antalet dödade och sårade civila, enligt en färsk FN-rapport, under första de första sex månaderna av 2010 ökat med 31 procent i jämfört med samma period i fjol. Och som alltid är det kvinnor och barn som drabbas hårdast.

De amerikanska krigsrapporter, som nyligen offentliggjorts genom Wikileaks försorg, innehåller också många uppgifter om civila offer för ockupationsmaktens attacker. Alltså alla de ”collateral damages” som ofta ”mörkas” i den västliga nyhetsrapporteringen men som man också måste ta i beaktande om man skall få en sannfärdig bild av detta krig.

Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, tycker dock inte att dessa dokument innehåller några nyheter. ”Påfallande ointressant”, lyder hans sammanfattande omdöme om läckan. Och det kan ju hända att han hela tiden känt till hur hårt detta krig drabbar den afghanska civilbefolkningen. Men om han hela tiden vetat, hur kan han då fortfarande stödja denna insats? Och varför har han inte delat med sig av sin vetskap?

Soldater drabbas fysiskt och psykiskt

Kriget skadar heller inte bara civilbefolkningen. Även ockupationsstyrkornas soldater drabbas fysiskt och psykiskt. Nyligen rapporterades från Storbritannien om ett stort antal hemvändande soldater med svåra psykiska störningar och diagnosen posttraumatisk stress. Många av dem begår självmord. I USA sägs det vara fler soldater som tar sitt liv än som dör i direkt strid.

Även dessa Afghanistanveteraner, ofta personer från de lägre samhällsklasserna som tagit värvning för försörjningens skull, är ett slags krigets offer, liksom deras anhöriga.

Flera av de länder som ingår i den Natoledda Isafstyrkan har nu beslutat att börja ta hem sina soldater. Är det då inte hög tid även för Sverige att dra tillbaka sin truppstyrka och upphöra med stödet till detta krig som bara har den effekten att det skapar fler och fler talibaner och en allt aktivare och starkare motståndsrörelse?

De pengar som då frigörs skulle göra mycket större nytta som fredligt och civilt bistånd, och dessutom skydda biståndsarbetarna på plats från att bli sammanblandade med utländsk militär personal och de oerhörda risker som det medför.

Ett krig grundat på en falsk verklighetsbild

Det som dock gör det svårt, ja ofta omöjligt, att diskutera denna fråga i Sverige är att både socialdemokratin och de borgerliga partierna från början grundat sitt stöd till detta krig på en falsk och tillrättalagd verklighetsbild. Ja, det har länge rått en så bedövande konsensus i fråga om själva anfallet på Afghanistan hösten 2001 och om den svenska insatsen att de som i dag försöker påtala krigets verkliga ansikte automatiskt stämplas som talibankramare.

Ledande svenska medier och ledande politiker har, ända sedan krigets början, vägrat se de ekonomiska och geopolitiska motiven för USA:s angrepp hösten 2001, vägrat se verkningarna av kriget för civilbefolkningen, vägrat se den västliga vapenindustrins intresse av att ständigt hålla hjulen snurrande. Och framför allt har man läst alldeles för lite historia för att inse att utländska trupper i Afghanistan alltid har uppfattats som ockupanter och därför också har kastats ut.

Så gick det för de brittiska kolonialstyrkorna på 1800-talet och även för de sovjetiska trupperna för bara några decennier sedan!

Desto mer glädjande att socialdemokratin, i och med samarbetet i den rödgröna alliansen, äntligen börjat tala om tillbakadragande av de svenska soldaterna. Visserligen fortfarande i ganska så vaga ordalag och med många reservationer. Men ändå en välkommen och sedan länge efterlängtad tillnyktring.

Man kan nu bara, precis som Helle Klein i Aftonbladet, önska att Afghanistan skall bli en valfråga också i Sverige. Men det brådskar, för det är bara några veckor kvar av valrörelsen!

Margareta Zetterström

författare och översättare