Under parollen ”Jaga utsläpp – inte bilister” bringar oss centerministrarna Åsa Torstensson och Andreas Carlgren i det glada budskapet att bilismen kan fortsätta växa som förut utan att klimatet påverkas. Och det låter ju väldigt bra. Lika bra som veckotidningarnas budskap om mirakelkurer: ”Ät hur mycket du vill och gå ner i vikt!”

Det tråkiga med mirakelkurer är att de inte fungerar. Men där bantningstipsen möjligen leder till att en och annan lättlurad får dras med övervikt är regeringens politik ett hot mot såväl klimatet som jobben för oss som arbetar i bilindustrin.

Lösningen är enligt ministrarna biobränslen, snålare bilar och skattemiljarder till bilindustrin. Det är helt riktigt att den törstiga svenska bilflottan under flera år har blivit något mer bränsleeffektiv. Dessvärre har dessa minskade utsläpp vägts upp och överträffats av ökade vägtransporter. Torstensson och Carlberg hävdar att detta nu vänt: "De totala utsläppen från vägtransporter minskar trots att trafiken ökar." Detta stämmer för år 2009 då den djupa ekonomiska krisen gjorde att trafikökningen inte riktigt hann ikapp de minskade utsläppen per kilometer.

Detta korta undantag från trenden av ständigt ökande utsläpp har redan brutits. I sin klimatbarometer skriver Trafikverket: ”Under den senaste 12-månadersperioden (juni 2009 till april 2010) har utsläppen av koldioxid från vägtrafiken varit oförändrade jämfört med motsvarande period ett år tidigare”. Carlgren och Torstenssons ”miljöframgång” var bara en liten vägbula på massbilismens tillväxtkurva.

Finns bara en rimlig lösning

Om inte regeringen planerar för en evig ekonomisk nedgång (en mycket intressant ståndpunkt i så fall) kommer transporterna nu åter att skjuta i höjden och äta upp de effektiviseringar som gjorts. Trafikverkets slutsats är därför densamma som all forskning dragit om vad som fordras för att klimatmålen ska kunna nås: ”En samhällsutveckling där den egna bilen spelar en mindre roll som transportmedel och där tillgänglighet skapas genom god kollektivtrafik och goda möjligheter att gå och cykla. ”

Lösningen är alltså inte en fortsatt skattesubventionering av bilindustrin utan massiva satsningar på att minska vårt bilberoende.

Men Carlgren och Torstensson lyssnar inte på forskningen. Och de är inte ensamma, alla prognoser talar om en fortsatt stark ökning av vägtrafiken och en självuppfyllande politik över blockgränserna ser till att de besannas genom nya jättelika vägsatsningar som Förbifart Stockholm och Mariehomstunneln. För varje miljard som på billobbyns önskemål grävs ner i motorvägar byggs vi allt djupare fast i bilberoendet.

Minskat bilberoende ingen inskränkning på friheten

Ett minskat beroende av bilen är inte att inskränka friheten, tvärtom. En satsning på kollektivtrafik och transportbesparande samhällsbygge vore en enorm frihetsreform för oss alla och skulle först och främst gynna dem som i dag kör bil minst: kvinnor och långinkomsttagare. Regeringen satsar i stället på rikemanspremier, subventioner för dyra elbilar som få ändå har råd med. Genom att sätta hoppet till orealistiska tekniska lösningar om ”gröna bilar” sprider regeringen blå dunster och gör sig till bilindustrins advokater.

Att desperat klänga sig fast vid massbilismen är ett av många sätt att låsa kursen mot en klimatkatastrof. Det äventyrar därmed jobben i bilindustrin som istället för att subventioneras fast vid ohållbara produkter så snabbt som möjligt behöver ställas om till produktion i samhällets och klimatets tjänst.

Nej, det är inte bilisterna som ska jagas om vi ska kunna anpassa trafiken till människors behov och klimatets krav. Det är billobbyn och dess politiska megafoner.

Lars Henriksson

bilarbetare

utkommer i vinter med en bok om bilsamhället och en nödvändig omställning av bilindustrin