Trots att 2010 ser ut att bli det varmaste året sedan mätningar startade, trots att enorma väderrelaterade naturkatastrofer har plågat mänskligheten denna sommar, trots att undersökningar visar att svenskarnas engagemang i klimatfrågan blir starkare för varje år och trots att politiker från båda blocken så gott som undantagslöst omnämner klimatet i termer av ödesfråga eller vår tids största utmaning så ser klimatet inte ut att bli en valfråga.

Den politiska förklaringen är antagligen att sex av sju riksdagspartier anser att en klimatdebatt främst skulle gynna miljöpartiet, som i sin tur inte ensamt kan föra en debatt i frågan. Tystnaden är hur som helst ett svek mot väljarna och fortsatt passivitet kommer säkerligen att dömas ut av kommande generationer.

Avsaknaden av debatt beror dock inte på frånvaro av sakpolitiska skillnader. Alliansen beskriver sin målsättning, att minska Sveriges utsläpp med 40 procent till år 2020, som Europas mest ambitiösa. Men det kan näppeligen försvaras.

För det första omfattar inte målet Sveriges alla utsläpp. Cirka 30 procent görs i industrier som täcks av EU:s utsläppshandel ETS. Regeringen saknar direkt rådighet över dessa utsläpp och exkluderar dem därför ur målet. I den resterande, ickehandlande sektorn återstår då att minska utsläppen med cirka 20 miljoner ton per år för att nå målet. Men jämförelsen görs med år 1990, och sedan dess har Sveriges utsläpp redan minskat betydligt – med cirka 7 miljoner ton per år. Detta bland annat beroende på grön skatteväxling och andra beslut som Moderaterna och andra borgerliga partier röstade emot.

Inkluderar andra länders minskning

Vidare inkluderar regeringen omfattande utsläppsminskningar i andra länder – cirka 7 miljoner ton – i sitt mål. Vi motsätter oss inte att Sverige bidrar till klimatomställning även i andra länder, tvärtom behöver klimatbiståndet öka flera gånger om, men regeringen bör inte sammanblanda vad som är insatser i Sverige och vad som ska göras utomlands. Om Sverige ska vara trovärdigt som föregångsland duger det inte att så gott som uteslutande göra satsningar utomlands.

Av Alliansens mål på 20 miljoner ton återstår nu att minska utsläppen inom Sverige med ca 6 miljoner ton från nu till år 2020. Den reduktionen förväntar sig regeringen i sin helhet klara av genom att låta redan beslutade åtgärder – fattade av tidigare riksdagar och av EU – ha sin gilla gång. Alliansen tycks alltså inte behöva vidta några ytterligare omställningsåtgärder för att nå sitt mål, vilket enligt oss – och stora delar av omvärlden – visar att de saknar ambitioner på området.

Vill kompensera för EU:s bristande mål

Om de rödgröna skulle tillåta sig samma räknesätt som Alliansen innebär deras förslag ett 57-procentsmål. De rödgröna vill göra lika stora åtgärder utomlands som Alliansen, men räknar inte in det i sitt 40-procentsmål. De förhåller sig även aktivt till utsläppen i den sektor av svensk industri som täcks av EU:s utsläppshandel.

För att kompensera för EU:s bristande ambitioner vill de rödgröna göra ytterligare utsläppsminskningar i den icke-handlande sektorn, nämligen med 45 procent.

Om EU:s nuvarande målsättningar kvarstår vid dagens slut menar de rödgröna rent av att målet för den ickehandlande sektorn bör revideras, det vill säga höjas ytterligare.

De borgerliga partiernas långsiktiga reduktionsmål är inte förenligt med det tvågradersmål som de formellt bekänner sig till. Om deras politik får råda kommer världen sannolikt att drabbas av katastrofal klimatförändring, och den stora bördan kommer att läggas på de fattiga länder och människor som bär minst ansvar för växthuseffekten. Enligt de rödgrönas långsiktiga mål tar Sverige däremot en någorlunda rättvis andel av bördan för att hålla den globala temperaturökningen under två grader.

Inget av blocken når fram

Men inte heller de rödgrönas klimatmål räcker för att nå den mer vetenskapligt erkända målsättning att stabilisera atmosfärens koldioxidhalt vid 350 miljondelar. Målen räcker heller inte ens tillnärmelsevis för att börja betala av på Sveriges klimatskuld – den överförbrukning av jordklotets gemensamma koldioxidsänkor som Sverige och andra länder med höga historiska utsläpp har gjort sig skyldigt till, och som riskerar att hålla kvar fattiga länder i underutveckling.

I klimatfrågan har Sveriges väljare alltså ett tydligt val den 19 september. Men i ljuset av vad vetenskapen anser är nödvändigt för att undvika farlig klimatförändring och vad som av rättviseskäl bör vara Sveriges andel av omställningen måste klimatmålen skärpas drastiskt – oavsett vilket block som vinner valet.

Per Gahrton

Kristina Tysk

Rikard Warlenius

den gröna tankesmedjan Cogito