Den svenska skolan har problem. Den tappar i konkurrenskraft, elever går ut grundskolan utan att kunna läsa, lärare vantrivs och lärarlönerna sackar efter. Tidningarna är fulla av rapporter om skolor med usel disciplin och dålig lärmiljö. Alliansen, med skolminister Jan Björklund i spetsen, vill ta hårdare tag, nu senast mot skolket. Idén att skolk skall synas i terminsbetygen är ett av krafttagen för att strama upp den skola som har så uppenbara bekymmer. Björklund är inte ensam, han får stöd från Socialdemokraternas Ylva Johansson.

Initiativet att minska skolket är naturligtvis lovvärt. De elever som har problem hemma, mobbas eller har svårt att hänga med är mer benägna att skolka än de som trivs och mår bra.

Men Lärarförbundet ställer sig skeptiskt till förslaget. Det är förståeligt. Ännu en pålaga för lärarna. En lärare idag är främst anställd för att bedriva undervisning, men deras berättelser om vardagen i skolan är ofta en annan. Deras tid för planering, genomförande och uppföljning av undervisningen utmanas av kraven att närvara vid lärarlagsmöten, utvecklingssamtal, föräldramöten, strategidiskussioner, marknadsföringsaktiviteter och annat som ligger inom ramen för skolans verksamhet. I klassrummet är det just disciplinfrågor som tar alltför mycket tid från den ordinarie undervisningen.

Välkänd utveckling

Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.

Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.

Enheter vid varje skola

Frankrike har en organisatorisk lösning som motverkar läraryrkets avprofessionalisering. Det är en enhet som kallas Vie Scolaire vilket fritt skulle kunna översättas till Elevvårdsenhet. Dessa enheter som finns vid varje skola fungerar som ett slags centrum som har till uppgift att stödja och hjälpa elever, avlasta lärare och sköta direktkommunikationen med föräldrar. En elev som kommer sent får inte gå direkt till lektionen utan måste först anmäla sig till Elevvårdsenheten och förklara vad den sena ankomsten beror på. Lärare anmäler frånvaro och betyg till enheten, och det är den som har övergripande kontroll över elevens närvaro och uppförande. Det är Elevvårdsenheten som tillsammans med lärarna ser till att elever som vantrivs, mobbas eller är frånvarande inte faller mellan stolarna. Det är ofta den som administrerar föräldramöten och kallar berörda lärare till möten. Det är Elevvårdsenheten som har det administrativa initiativet, inte lärarna. Enheten är med andra ord specialiserad på att hantera det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver sin ordinarie undervisning. Lärarna frigör därmed tid och energi så att de bättre och mer fokuserat kan bedriva sin undervisning.

Specialisering ger tillväxt

Insikten att arbetsspecialisering leder till tillväxt kan inte vara en nyhet för någon skolpolitiker som kan sin grundläggande nationalekonomi. Alla initiativ som avleder lärarna från det de kan bäst måste karaktäriseras som organisatoriskt vansinne. Den organisationsteoretiska forskningen är full av exempel på vad som händer med fokus och effektivitet när pålagorna blir fler och arbetsspecialiseringen sätts på undantag.

Det finns inget kontroversiellt i förslaget att föräldrar bör få veta om deras barn skolkar. Frågan handlar istället om hur rapporteringen från skolan sker och i förlängningen hur arbetsfördelningen och – specialiseringen ser ut. Björklunds förslag syftar till att stärka skolan, men initiativet kan ses som ytterligare ett steg mot den avprofessionalisering av läraryrket som är i full sving. Avprofessionalieringen av läraryrket är inte bara en angelägenhet för lärarna och deras plånböcker utan för hela samhället. Högre status för läraryrket torde kort sagt vara ett av de allra viktigaste målen för beslutsfattare som tror på kunskap som ekonomisk tillväxtmotor och social utjämnare. Sverige är i behov av en återprofessionalisering av läraryrket och långt viktigare än någon lärarlegitimation är att lärare ges utrymme att praktisera sin profession.

Lars Strannegård

professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, inriktad på organisation och ledarskap